Så var det gjort. Det årliga bikiniinköpet. Det är lika kul varje gång. Man smyger in i provhytten och blottar sin bleka lekamen. När man enligt konstens alla regler först lyckats få loss bikinin från de där galgarna som mest liknar en utmaning värdig en Mensa-medlem och därefter knutit fast den trassliga polyesterskapelsen runt sig är det dags att titta sig i spegeln.
Det här inköpet är ju inget man kan dölja under lager av tyg. Här gäller det att det som täckas bör verkligen täcks och att inköpet är något som man känner att man vågar visa sig i.
Men från provhyttens sanningssägande spegel går ingen fri. Min grågulgenomskinliga hudfärg lyser mot mig. Är jag ens vid liv? Jag nyper lite i armen. Jorå, känsel har jag. Jag tittar närmare på mig själv. Shit, vad prickig jag är! Jag borde verkligen kolla upp alla födelsemärken. Men samtidigt skulle det ju innebära en veckas sysselsättning för den som tar sig an mig.
Jag har självklart inlett bikiniprovandet med helt fel storlekar, både på över- och nederdel. Jag krånglar av mig de första kandidaterna och krånglar på mig nästa. En pytteliten axelbandslös skapelse. Jag hoppar lite på stället. Konstaterar snabbt att den inte kommer sitta kvar ens ett kort simtag.
Efter ytterligare mödor och bedrövelser, som blandas med tankar på det här med nudiststränder, så står jag plötsligt där. Med en bikini som faktiskt sitter fast. Jag vet inte om jag under provhyttsresans gång sänkt mina krav eller om jag gett upp helt, men när jag går mot kassan för att betala känns det ganska bra.
Nu hoppas jag bara att mitt val ska klara eldprovet – det första doppet.