Själv hörde jag, naturligtvis, till den skara av människor som högljutt förfasade sig över mobbnings-tv-fenomenet när den stackars strandsatta gruppen människor såg dagens ljus för första gången.
Och själv hörde jag, naturligtvis, till den skara av människor som fastnade som en fluga i ett spindelnät när serien drog igång för andra året.
I dag hör jag, naturligtvis, till dem som tycker att programmet är ganska oskyldigt jämfört med exploateringsnivån av människor i andra program och kanaler.
Det verkar ju faktiskt inte finnas någon hejd på vad folk ställer upp på för att få vara med i tv.
Men, men... Plötsligt började jag, av någon outgrundlig anledning, fundera på vad som skulle göra mig lämplig som deltagare i Robinson.
Jag kom inte på något. Då gjorde hjärnan en skarp u-sväng, lade i backen och drog iväg åt ett helt annat håll.
Istället kom jag på vad som absolut INTE skulle göra mig till en lämplig deltagare.
1. Jag blir närmast skogstokig om jag inte får mat när magen kräver sustenans.
2. Jag är tämligen ohändig och kan inte ens föreställa mig själv konstruera något slags vindskydd av palmblad och kokosnötter.
3. Jag är ingen tävlingsmänniska. Att flänga runt på hinderbanor och dyka med öppna ögon i saltvatten efter skatter (även om det nu vore mat) är inget som får mina endorfiner att flöda direkt...
4. Jag är inte speciellt intresserad av att synas - förutom i de fall jag får spela musik.
5. Jag har en viss nivå av konflikträdsla. Kanske skulle jag kunna kompromissa fram en del lösningar, men en vrålande viking som plockats in i programmet på grund av sina tendenser till aggressiva utbrott skulle jag nog få svårt att hantera.
Nej, Robinson blir det kanske i vår - men i så fall med ett glas single malt och en skål med jordnötter framför dumburken...