Jag lärde mig mycket om livet det där året. Om maktstrukturer, hierarkier och att veta sin plats i en miljö där vassast armbågar vinner. Förvissningen om att vara lägst i hierarkin har aldrig varit så tydlig som när jag befann mig på golvet på en av landets största tidningar. Jag var ung, vikarie och fotograf. Dessutom, och inte minst - jag var kvinna.
De elva månader långa vikariatet tuffade på. Jag hann bli lika delar imponerad som förfasad. Imponerad av den enorma yrkesskicklighet som så många journalister, såväl skrivande som fotograferande besatt. Över resurserna, styrkan och genomslagskraften. Förfasad över hur jag uppfattade att de vassa armbågarna ledde till att människor lekande lätt kunde föras bakom ljuset. Utan pardon.
När vikariatet var över fick jag i lugn och saklig ton höra ett konstaterande i stil med att "vi tar år efter år in tjejer (på vikariat), men det är aldrig någon som pallar trycket". Om det var ordagrant pallar eller klarar av ska jag låta vara osagt. Det är många år sedan orden yttrades. Men andemeningen och de bakomliggande värderingarna gick inte att ta miste på. Tjejer var svagare. Inte lika tuffa och därmed mindre önskvärda i långa loppet än killarna. Jag blev paff och svarade förstås med tystnad. Istället för att stilla ha undrat om det inte kunde vara så att tillvaron på den stora draken möjligen var lite osunt grabbig?