Jag blir så trött på alla dessa överdrifter i ord och uttryck.
Om Guif hade vunnit skulle de ha kallats hjältar och kanske fått en fantastisk mottagning på torget eller Tuna Park. Hjältar är man oftast i tidningsartiklar och krönikor när man vinner en medalj, av den ädlaste valören förstås.
Vinner man bara silver så är man svikare. Svikare? Jag känner mig inte det minsta ”sviken” av några idrottsmän som offrar oerhört mycket tid och ork, inklusive umgänge med nära och kära, och utsätts för mycket stress för att eventuellt bli svenska mästare. Jag beundrar deras envishet och avundas deras ork och kampvilja. Varför skulle jag känna mig sviken? De har inte lovat mig någonting och jag är glad att de orkar, för deras skull för det verkar vara så viktigt för dem och för alla fans skull. Men de har inte lovat någonting. De kämpar på, räcker inte det? Inte blir de rika på det heller.
Men de andra som blir lite för rika, landstingspolitiker och alla andra som tjänar så otroligt mycket mer på det de gör och som lovat att kämpa för ett rättvist samhälle, de sviker mig och de sviker sina löften gentemot mig och alla andra medborgare. Oavsett den politiska färgen lovar de och oftast inte håller fast vid sina löften. De är svikare. Inte Guifs spelare.
Sluta använda starka ord i fel sammanhang. Håll er till begreppen. Annars förlorar ord till slut sin laddning och sin mening.
Om Guif sviker, vad gör då giriga politiker? Om fotbollspelare blir hjältar efter en VM-match, vad kallas sen en brandman som räddar människor ur en brand?
Marie-Chantal Long
Kulturarbetare, Eskilstuna