Referatet från OS i Calgary är klassiska ord: Han hinner inte, tror jag. Jo, kanske. Nej, ja, jo, han gör ett enormt sista varv, flöjtar Bosse Hansson i kommentatorsbåset.
Tomas Gustafson gjorde inte bara ett slutvarv utan två som egentligen trotsade all beskrivning och kunde sedan fyra år senare följa upp bragden med att försvara OS-guldet på 5 000 meter och köra hem guldet även på 10 000 meter för 30 år sedan lägga de båda OS-gulden på sin redan digra skörd av ett OS-guld och ett OS-silver.
Det är förstås ingen som kan göra sig en föreställning om hur mycket hårt arbete som låg bakom de där framgångarna.
Tomas Gustafson själv vet att det handlade om ett väldigt hårt arbetsschema med två träningspass per dag i uppträningsfaserna och lite lugnare i de kortare faserna av återhämtning.
Frågar man Tomas själv så slår han nästan undan frågorna. Okej, vi säger att det handlade om ett mycket hårt och målmedvetet arbete för att bli den där mannen som förde de stolta traditionerna av svenska framgångar vidare inom skridskosporten. Det handlade många gånger bara om att slå följe med all smärta, all mjölksyra och kriga vidare med lugna, jämna, fina skär och helst kunna öka lite till.
– Men det var också något som jag älskade att göra.
Att ta just det där hett efterlängtade guldet på 10 000 meter var väldigt viktigt. Det var på något sätt kvittot som krävdes för att bli en av de stora grabbarna på riktigt.
Annars hade Tomas fått höra till leda att han skulle komma igen när han stod pall för hela distansen av alla hans föregångare på långdistansen.
Det kom också efter en mörk period i Tomas liv. Han förlorade sin pappa, som gick bort i cancer 67 år gammal i juni 1985. Pappa Sven som fram till dess att han blev sjuk alltid var med vid sina barns sidor.
– Det kändes som att sjunka ned i ett svart hål, säger Tomas som själv känt en stor oro bara att höra talas om cancer.
– Jag stängde länge av radion eller tv:n om de bara vidrörde ämnet cancer där. Nu vet jag att man inte kan blunda bort den.
– Jag har tidigare varit orolig för att själv drabbas. Men inte längre. Jag känner mig stark nu, jag är stark nu.
Att livskamraten är medicinsk bildad är dock inget som Tomas bara ser som positivt.
– Det är inte bra alls, säger han utan omsvep och menar att en eventuell illavarslande diagnos står att avläsa i hela hennes kroppsspråk.
– Om det beskedet kommer så lär det bli helt utan omsvep. Det är verkligen inget vidare.
Och därmed är vi inne på vad som hände sedan. Tomas träffade sin blivande fru Elisabet, gifte sig, flyttade till Örebro, skrev en bok med titeln "Mål, vilja och seger", fick barn och flyttade vidare till Uppsala. Han har också genom hårt och målmedvetet arbete blivit en uppskattad föreläsare som berättar om vikten av motivation.
Samtidigt överrumplades han av en ganska bekväm hållning till vardagen. Den där träningen som var en sådan betydande del av vardagen så länge var inte riktigt självklar längre.
Det fanns hela tiden andra saker att prioritera som det förstås blir när små barn dyker upp i tillvaron.
För nio år sedan stod Tomas Gustafson inför ett ganska tungt vägskäl.
Han var på god väg att fylla 50 och flämtade betänkligt när han gick i trappor och hans en gång så kraftiga ben brände av ansträngningen.
En inre, tyst dialog tog sin början:
– Jag är olympisk mästare men jag har inget vidare flås alls längre, slog han fast.
Det här gick förstås inte an.
Tomas gav sig själv en tidig 50-årspresent i formen av en utmaning - han måste komma i form för genomförandet av en klassiker och genomförde den som planerat. Och det lopp som framkallade så mycket trivsel att han blivit sporten trogen allt sedan dess är den 30 mil långa cyklingen i Vätternrundan.
– Jag har kört Vätternrundan sedan dess och trots att jag lovat mig flera gånger att det här är sista gången så har lyckats förbättra tiden år efter år. Det är roligt.
I fjol lyckades Tomas, som numera kör under väldigt ordnade former med laget Skoda Cycling Team pressa ned tiden till strax under åtta timmar. I år siktar han på att komma ned under 7:45.
– Det borde inte vara omöjligt att komma ned under 7.30 till och med, funderar Tomas.
Vad krävs?
– Vi måste snitta på nästan 40 kilometer i timmen... Jaja, det är fullt ös i så fall.
Cyklingen är relativt skonsam för kroppen all den stund man blir kvar på vägen, men är det inte fullt lika kul att köra offroad.
– Njae, det vet jag inte om jag tycker. Om jag kör mountainbike så kör jag helst på grusvägar. Ska man in i skogen och studsa fram på trädrötter så är risken för stor att man åker i backen.
Tomas har en tur i Odlarskogen i Eskilstuna färskt i minnet där han skrapade sig ganska illa när han for i backen med en rejäl smäll. Och då är det ändå trettio år sedan den olyckan inträffade.
Å andra sidan är inte skridskoåkning helt ofarlig den heller.
Under ett välgörenhetslopp för att samla in pengar till forskning om cystisk fibros i fjol hade han och en grupp skrinnare avverkat 17 av planerade 20 mil när olyckan var framme:
– Jag vet faktiskt inte vad som hände där, jag måste ha kommit fel i en spricka och föll handlöst i isen.
Tomas slogs medvetslös och kvicknade till först på lasarettet i Falun där man konstaterade att han brutit tre ben i ansiktet - både okbenet och ögonbottenbenet på höger sida.
– Jag har känselbortfall än i dag och vet väl först om något år om det är en skada jag får dras med permanent eller inte.
Tv-äventyren:
Tomas deltog i SVT:s ”Mästarnas mästare” 2010, men det blev ett väldigt kort inhopp och kanske mer känt än den där obligatoriska resumén av karriären blev "bråket" med Patrik Sjöberg.
– Nej, vänta nu lite grand. Det där var mer än mediagrej. Jag märkte aldrig av något större bråk med Patrik Sjöberg… jag gillade aldrig hur han uppträdde mot Stefan Holm, det tyckte jag var lite märkligt, och det var väl därför jag sa som jag sa att hamnar jag i nattduell så vet jag vem jag ska utmana. Och när Patrik frågade mig om vem så svarade jag att det blir du, Patrik.
– Så hamnade jag i nattduell, utmanade Patrik och åkte ut… och åkte hem...
Tomas understryker att han helst inte vill tala om det där alls eftersom det genererade helsidor i kvällspressen första gången. Och en ny vända på samma tema vill han inte medverka till att starta. Han understryker att han egentligen tycker bra om Patrik Sjöberg så som han känner honom från tidigare.
– Vi träffades redan 1994 när vi båda var ute och sålde böcker tillsammans. Det var helt okej då. Allt annat är överspelat för min del. Passerat.
Får Tomas välja själv så passade honom tävlingen som TV4 dukade upp 2013 mycket bättre, att placera ut före detta elitidrottare mitt ute i vildmarken i fyra olika länder, och så fick de försöka samarbeta så gott det gick för att lista ut hur de skulle ta sig tillbaka till civilisationen.
– Helt utan karta och kompass, och utan mat, knappt något vatten heller, det var en utmaning som hette duga. Verkligen.
Tomas beskriver det hela som en inte helt enkel produktion, men mycket intressant och mycket lärorikt.
Bara detta att sova under bar himmel är ett äventyr.
– Det var Erica Johansson, Sofia Mattsson, Per Elofsson och jag som grävde en grop i den namibiska öknen och gick till vila med en fantastisk natthimmel rakt ovanför oss.
Lite senare lindade de in sig i en kokongliknande hängmatta i den malaysiska djungeln och med all denna ljudkuliss precis inpå sig.
Överlevnadsexperter var med hela tiden, men några direkta garantier för en säker resa kunde ingen utfärda.
– Vad gör du om du står öga mot öga med en skallerorm i den mexikanska ödemarken. Det kan ju hända. Eller vad hade vi gjort om vi hade mött grizzlybjörnar i Alaska.
Nu gjorde man inte det, men rent sannolikt fanns ju chansen eftersom det är i Alaska som de finns.
Det här året var det handbollsspelaren Magnus Wislander som vann hela tävlingen, men det var det där med laginsatsen som var intressant tyckte Tomas.
– Intressant läge hur man reagerar när man börjar på att bli riktigt trött samtidigt som man går tom på energi i kroppen och försöker hålla huvudet kallt för att leta sig tillbaka
Annars är det väl ett helt annat tv-äventyr som sticker ut som den verkliga favoriten hos Tomas själv. Det var i programdelen ”Hur gör djur” i ”Söndagsöppet” 1993 som Tomas mötte blivande hustrun Elisabet.
En mästare mötte en annan mästare och alla idrottsfrälsta fick förstås skäl att jubla några år senare när de båda först får sonen William och sedan dottern Emelie – båda barnen bär ett brinnande idrottsintresse och William återfinns numera på skidgymnasiet i Tärnaby och är inriktad på storslalom och slalom, och Emelie ägnar sig åt konståkning.
– Konkurrensen är förstås stenhård i utförsåkning, men vi får väl se vad som händer, säger Tomas.
Karriären:
Att det blev just hastighetstävlingar på skridsko för Tomas del handlade mycket om att Sverige hade många framgångar på de längre distanserna under hans uppväxt och att allt föll på plats när han prövade själv.
Kanske hade starten i svenska mästerskapen för ungdomar en liten del i det hela också.
Tomas vann guld 1971 på 500 meter med tiden 57,3 på Rocklunda i Västerås.
– Njae, jag undrar det, säger Tomas själv.
Året därpå gick det inte alls bra, han kom inte till start, 1973 blev han sist av alla startande, året efter det kom han återigen inte till start, 75 nia och 76 vann han igen.
Som senior kom framgångarna lite senare, han vann EM-guld på Bisslet i Oslo i slutet av januari 1982 och han gjorde det genom att slå världsrekordet på 10 000 meter. Många experter hade vid den här tidpunkten uttryckt sitt tvivel på att juniormästaren Tomas Gustafson verkligen skulle klara av steget in bland de stentuffa seniorerna.
Till OS i Sarajevo 1984 var han i sitt livs form och slog alla med häpnad med och OS-guldet på 5 000 meter.
Det var ju egentligen 10 000 meter som var Tomas distans, men här fick han stryk med fem hundradelar av ryssen Igor Malkov, Tomas vann över samme Malkov med två hundradelar på 5 000 meter, så det var väl kanske en sorts filosofisk rättvisa där.
Kanske var det tur att det "bara" blev silver på milen 1984. För den placeringen fick Tomas att satsa allt till OS i Calgary fyra år senare, och här försvarade han sitt OS-guld på 5 000 och vann även guldet på 10 000 meter.
Sverige hade vid den här tidpunkten en lång tradition på framgångsrika längdåkare på skridskor (Johnny Höglin vann OS-guld 1968 och Jonny Nilsson var framgångsrik före honom) och just den där missade guldet på 10 000 hade han sannolikt blivit påmind om i tid och evighet.
– Jaja, men kom igen grabben när du orkar hela distansen, sa han i SVT:s ”Mästarnas mästare”.
Faktum var att Tomas Gustafson medverkade även i OS i Albertville 1992, men den gången fick han aldrig ut ur kroppen vad som krävdes.
– Jag kände mig som en skadeskjuten fågel där på startlinjen.
Efter den aktiva karriären har han jobbat för internationella olympiska kommittén och ingick länge i gruppen Athletes commission.
– Vi fungerade som ett öga för de aktiva.
Han har också haft ansvaret för en del så kallade vip-gäster när exempelvis kungen och drottningen besökt arrangemangen.
– Men det har också varit helt vanligt styrelsearbete med ansvar för ekonomi vilket också har varit fantastiskt intressant.
Nu är det arbetet avslutat och återvänder gör förmodligen bara Tomas om Sverige skulle hitta på att ansöka om att få arrangera ett nytt OS.
– Om det nu blir av, det avgörs ganska snart, och om jag nu får frågan..?