När jag går runt med hörlurar på och musik i mina öron känner jag det som om jag är med i en musikvideo. Jag ser kanske, utifrån sett, ganska sur och moloken ut när jag kryssar fram mellan isfläckar och vattenpölar.
Men på insidan... Damn! Där riktigt glänser jag. Jag har långt, rakt, svart hår som är sådär perfekt blankt och lyxigt. Svinsnygg är jag också och mina läppar är knallröda. Jag ser riktigt tuff ut, om jag får säga det själv.
Jag går där och sjunger med i den senaste hitlåten, sätter alla danssteg och de allra högsta tonerna. Bakom mig har jag ett gäng tjejer, som också är svinsnygga och supercoola. Men ingen av dem överglänser mig, för det är jag som är stjärnan! Av någon anledning passar jag perfekt i några supermärkliga shorts som mer ser ut som ett par trosor. Och jag har inga problem med den korta magtröjan och de höga stövlarna jag har på mig.
Ibland brukar jag tänka på vad som skulle hända om min insida blev utsida... Hur skulle folk reagera om jag dansade och sjöng mig fram på gatorna?
Drömmen vore ju att alla jag möter skulle sluta upp i mitt posse (ett lite coolare ord för gäng) och att vi, perfekt synkroniserade, skulle fortsätta dansa.
Men sanningen är nog att jag bara skulle framstå som en komplett galning. Någon från psykakuten skulle snabbt bli nerringd för att hämta mig. Eller så skulle alla tro att det var klassikern Dolda kameran som var i farten igen.
Så jag får nog vackert fortsätta och sjunga på insidan. Med lite fantasi känns isfläckarna och vattenpölarna långt borta. Tralalalalala!