Faktiskt så vettskrämda att de redan hade fått ledas ut ur huset en gång. Men nu hade de minsann lovat att hantera rädslan. Jag såg den lätt klentrogna minen under det vita sminket på den som skulle ge oss förhållningsorder om rundturen. Han hade varit med förut.
Det hade inte vi. Glatt lekte vi föräldrar åt den unga trion och gick, efter deras önskemål, först i en lång rad där alla hade händerna på framförvarande persons axlar.
Det var ett misstag. Innan vi ens hade kommit in i mörkret där "spindlar" kom farande från taket och skräckfigurer dök upp ur tomma intet så skrek den ungdomliga trion.
Vi snackar inte små skrämda pip. Vi snackar "koloratursopraner går bananas på Beatles-konsert 1963".
Jag skrattade gott åt reaktionerna tills jag insåg att den som gick sist i ledet fick en panikattack på riktigt. Någon vänlig spökhusmedarbetare hjälpte henne lyckligtvis ut i den ljusa sommarkvällen.
Än större anledning till allvar kom med insikten att flickan som höll i mina axlar hade munnen högst 20 centimeter från mitt vänsteröra. Jag riktigt kände hur trumhinnan gjorde trippelsaltomortaler.
Lomhörd men allt annat än uppskrämd vacklade jag ut ur huset. Senare passerade vi den unga trion som trots likbleka ansikten såg ut att ha överlevt pärsen. Historien förtäljer inte om de gjorde ett nytt försök i spökhuset.
Jag hade inte blivit ett dugg förvånad, för det där med skräck är tydligen en fas som ungdomar måste igenom. Härom veckan kom en av familjens tonåringar hem med ett lyckligt leende på läpparna efter att ha sett "Det" på bio.
Filmer på temat "en hoper high school-elever åker till ödsligt belägen stuga i skogen, gissa vad som händer sen" verkar vara omåttligt populära hos ungdomen. Jag antar att det finns en tjusning i att få känna rädsla parallellt med vetskapen att allt bara är hittepå.
Den tjusningen har jag aldrig greppat. Filmer med onda barn gör mig bara ledsen och filmer med motorsågar och inälvor gör mig inte ett dugg mer uppåt. Dessutom når inte rösten lika balla toner som förr i tiden, så skräckfilm går bort.
Vi får dock alla en dos skräck den närmaste tiden, vare sig vi vill eller inte. Det ska bli blod, spindelväv, vampyrtänder, uttrillade ögonglober, skelettnävar och avhuggna kroppsdelar. Skräcktraditionen som vi har ärvt från Amerikat gör sitt bästa för att sätta klorna i annars måttfulla svenskar. Den som vill löpa linan ut kan klicka hem både geléblod, kontaktlinser som ger kattögon samt påsar med gummimöss att glädja omgivningen med. Och den som inte kan få nog av att busa med godisfattiga grannar kan numera få utlopp för sin skräckvurm i de stora nöjesparkerna som klär sig i Halloweenskrud.
Jag och min lomhördhet håller oss hemma. Den enda Halloweenkostym som jag skulle kunna tänka mig är "Piggy Back Donald Trump", en jättestor kostym där det ser ut som om en sitter på Trumpens rygg. Den är vid närmare eftertanke värd en helt egen krönika.