Söndagens Julitakonsert bjöd programmässigt på fyra verkliga rariteter:
En sagosvit av Janacek, tre Schumannfantasier samt två fullblodssonater av Britten och Brahms! Det är så här kammarmusik skall låta, musik i original och inte i form av billiga arrangemang!
Och det är lätt att förnimma musikalisk hänryckning vid en konsert som denna.
Brokigt intrikat och koloristiskt ambivalent blev Janaceks sagomusik en udda intrada, koncentrerat och elegant tolkad.
Janaceks roliga och klangfulla musik borde mera spelas i vårt land, banne mig!
Av Britten - en av 1900-talets tonsättarbjässar – spelades den femsatsiga cellosonaten. Trolskt intima klanger, nobelt visionära melodibågar, avbrutet av våldsamt turbulenta taggiga stormpartier med pianistiska ackordfantomer i hetsiga tempi!
Brittens lekfulla experimentlusta är det typiska adelsmärket. Sonatens virtuosa scherzo med hisnande pizzicati och hamrande pianopassager kunde få en gråsten att bli imponerad! Vem skall man beundra mest – tonsättaren eller exekutörerna? Makalös briljans och bländande virtuositet serverades med råge av musiksyskonen Nemtsov.
Schumanns överjordiskt lyriska Drei Fantasiestücke är något att önska sig som hädanfärdsmusik – tidlöst sobert, nobelt cantabel, här utsökt aristokratiskt tolkad. Och jisses vilket samspel som visades upp!
Final med Brahms magistrala F-dursonat, kraftfull, gedigen, intensiv och virtuos, är i alla avseenden ett av repertoarens mest imponerande opus med klang av både piano och cellokonsert.
Pianostämman ställer extraordinära krav: hisnande ackordlöpningar, skurrila passager i starkaste nyans. Den läckra cellostämmans intensivt sjungande melos, skrivet av en av musikhistoriens främsta melodiker upphör aldrig att fascinera! Syskonen Nemtsovs mästarspel tillhör den internationella musikscenen och detta trots låg ålder !Voila!
Kanske är så kammarmusiken kvintessensen av musikens innersta själ och väsen.