I mitten på september 2015 lämnade Perradise hamnen i Västerås med Per Edvard Jonson från Malmköping och hans flickvän Hanna Lima Braut ombord på den 14 meter långa och 17 ton tunga plåtbåten av modell RW41.
‒Det är ingen som kan säga att det är en snabb båt, men den är trygg och känns lite som en pansarvagn, säger Per Edvard Jonson.
Den trygga båten tog paret först till Kanarieöarna för att sedan korsa Atlanten till Karibien och målet Panama.
‒På 27 dygn korsade vi Atlanten och var framme i Karibien. Den vanligaste rutten är då att man besöker de yttersta öarna väl därframme. Vi kände att det var gjort så vi beslöt oss för att segla längre in till Colombia och Panama, säger han.
Efter en tid av äventyr i Karibien kom seglarduon väl fram till Bahamas och sedan började resan hemåt.
‒Efter 26 dygn var vi framme på Azorerna och efter det tog det ytterligare 12 dygn av konstant segling innan vi kom till Irland. Där kändes det nästan som att man var hemma.
Trots att Per Edvard Jonson nu må kalla sig en rutinerad seglare med flera tusen sjömil under bältet säger han sig fortfarande inte vara så förtjust i det.
‒Jag är inget riktigt fan av segling om jag ska vara helt ärlig. Det är ett fantastiskt sätt att resa på och man kommer till platser som inte nås på annat sätt. Men hemresan, från Bahamas, då var det bara tufft och kortfattat en jävla massa segling, säger Per Edvard Jonson.
På frågan hur många sjömil som de avverkat blir Malmköpingssonen osäker.
‒Jag vet faktiskt inte riktigt. Men kanske 15000 sjömil. Samtidigt kan det vara 12000 eller 20000, säger han och fortsätter:
‒Men vi har inte seglat alla själva, flera kompisar har besökt oss vid olika tillfällen och på de långa sträckorna hade vi alltid sällskap. Ingen av oss hade någon större erfarenhet innan vi började den här resan.
Han kommer ihåg den första långa seglingen då det var på väg mot Karibien och minns att han var orolig.
‒Innan vi lärde känna båten och det hände någonting blev jag rädd. Kraftig vind eller något som gick sönder. Men det var bara att improvisera och fixa problemet även fast man inte hade alla verktyg som behövdes. Det var sådant som krävdes av en, säger Per Edvard Jonson.
Minnena som han kommer att ta med sig är många.
‒Jag har lärt mig väldigt mycket om hur man löser problem men också mycket om relationer. Vi har bott väldigt litet så man lär känna varandra på ett nytt sätt. Jag kommer också minnas många platser - några som är riktigt öde och man ser att nästan inga har varit där. Där vi dykt, kitesurfat och sedan alla fiskeminnen, säger han och fortsätter:
‒Jag fiskade mycket men en gång hade jag en tonfisk på kroken. Efter en och en halv timmes kämpande kom den loss. Den vägde mellan 200 och 300 kilo och i kampen brände jag sönder alla fingrar på handskarna jag hade på mig och ett tankfartyg var tvunget att lägga om kurs för att undvika kollision.
Just nu håller paret på att sälja båten och när tidningen pratar håller han på att åtgärda några skavanker innan försäljning. Någon mer segling på ett tag har de inte planerat.
‒Man har så mycket tid när man seglar, så nu finns det tillräckligt med drömmar om framtida äventyr. Men nu stannar vi hemma och skissar på större planer, säger Per Edvard Jonson och tar en paus:
‒Kanske åka till Indien och köpa varsin tuk-tuk och sedan åka hem på dem. Jag har också en stor plan: att i framtiden bygga upp en kollektiv gård. Där ska man bo, fiska, åka skidor, dyka, surfa och massa annat. Sedan ska den vara självförsörjande i stor utsträckning, det ska vara en plats för de som prioriterar sina intressen framför att leva ett inramat liv.