Man måste inte vara stor musiknörd för att ha en relation till Per Gessle som artist. Det räcker fint med att ha levat i Sverige de senaste fyrtio åren. Och i några fall, att ha levat de senaste fyrtio åren. Förbandet Strandels hälsar glatt på några tyskar som följt turnén från den ena svenska orten till den andra. Sämre semesterplan kan man ha.
Inte nog med att Per Gessle informellt tagit patent på den svenska sommaren och är soundtracket till generationers glada och ibland pinsamma tonårsminnen, han har utvecklats sådär lagom för att förena, utan obskyra perioder. Han håller sig snyggt på gränsen där igenkännandet övergår i tristess och vad mer är, han är en artist som verkligen tycks tilltala män och kvinnor i lika hög grad. Inte en grabbarnas Uffe Lundell och inte en damernas Thomas Ledin, utan allas Per. Alla blir nöjda och ingen blir galen. Bra stämning, helt enkelt.
Nu når den rosade turnén sitt slut i en lerig slottspark med en tapper publik i regnkläder och rosa kepsar. Alla klappar med redan vid första låten, och efter två ballader smäller det till med ”Juni, juli, augusti” och ”Det hjärta som brinner” - allsången är igång.
Därefter ett countryinspirerat svep där Per Gessle berättar lite om sina besök i Nashville ”påminner lite om Eskilstuna” och får ett unisont ljud från publiken som betyder ungefär ”äsch, sådär säger du nog till alla städer, tihi!”
Sen är det dags för ”It must have been love” där Helena Josefsson sjunger Marie Fredrikssons partier och det med besked. Hon möter upp Per Gessles röst som ju är mer särpräglad än konventionellt vacker på sitt eget sätt och det fungerar utmärkt.
Så blir det lite mer countrypop med munspel och duon Good Harvest på scen. Ett bra drag, för att inte tala om drivna fiolspelaren Malin-My Wall.
Men: Trots Roxettes världshitar, det är med ”Kung av sand” som konserten riktigt når en höjdpunkt, denna lite mer poetiska och inte alls lika så lättrallade poplåt på gränsen till folkvisa. Publiken kan den, slottsparken badar i blått och cigaretttändarna åker fram. Bara ”ut och fiska ” får samma gensvar.
Men ingen konsert utan The look, och till sist, på andra inropningen, Sommartider. Plus två lugnare låtar som avslutning. Så kan man förvalta en lång karriär som popsnöre med bevarad integritet. Och Flickorna i TV 2 fick vila i glömska, det var lite skönt.