Nu skriver jag min sista krönika på SN och det känns lite sorgligt, även om jag går vidare till något spännande. Det är ändå så att jag kommer att sakna det här lilla fönstret ut till er läsare. Det utrymme där jag inte måste vara en neutral och faktagranskande reporter utan kan skriva om sådant som jag själv funderar över.
Till min stora förvåning har det också varit många som tittat tillbaka in genom fönstret. Som mejlat eller ringt och velat prata om mina krönikor. Det händer inte alls lika ofta när jag skrivit vanliga artiklar.
Krönikor kanske bjuder in till det. Det goda samtalet, där människor vill berätta om sina egna erfarenheter eller tankar om ett ämne. Eller bara hör av sig för att säga att det som stod var tänkvärt eller värmande och "gjorde min dag".
Det har blivit några stycken sedan mitt första sommarvikariat 2014. Krönikor som handlat mycket om flyktingkrisen men även om flygskatt och fattigpensioner. Särskilt mycket återkoppling har jag fått när jag skrivit om Bob.
Den skraltiga hittehunden från Lesbos med världens största hjärta. Kanske får han en egen bok till slut, vem vet?
Men den här krönikan ska inte handla om Bob utan om er, kära läsare. Att er återkoppling räknas. Och att det är nyttigt med ris, men roligare med ros, så tack till er för alla goda samtal. Det är aldrig fel att tala om att en tycker att någon gjort något bra.
Tvärtom. Det har gjort min dag.