Med hjälp av lavemang och väderspänningar, urinflaskor och täta tömningar regerar hypokondrikern Argon sin omgivning i Molières komedi från 1673. Trots att det gått mer än 300 år är det inte bara bacillskräcken och diarrerna som känns igen – att styra och ställa och skaffa sig makt genom manipulation tycks aldrig bli impopulärt.
När Mikael Persbrandts egen teater nu sätter upp denna gamla klassiker leker hela ensemblen loss för allt vad läkarrockarna håller. För doktorerna duggar tätt och fler vill hypokondrikern Mikael Persbrandt se omkring sig. Till sin dotter har han utsett en medicine studerande som blivande äkta make. Den unga damen har visserligen redan en annan käresta, men att säga nej till någon som ständigt ligger för döden är inte det lättaste. Och så är intrigerna igång.
För vem kan den ständigt nödige egentligen lita på efter att ha dränerat både släkt och vänner med sitt evinnerliga tjat om sin bräckliga hälsa?
Här finns många tacksamma och fnissframkallande detaljer i form av toastolar, lavemangssprutor och skvimpande kisskärl, men framförallt bärs föreställningen upp av skådespelarnas framfart. För även om pjäsen understundom känns en smula mossig - så är det en ren fröjd att ta in varenda sekund av Persbrandts hantering av Argon och hans inbillningar.
Ellen Jelinek är bra som lömsk hustru, men när hon kliver i den tilltänkta läkarmågens skor är hon helt formidabel i sitt osäkra blinkande och sina tafatta försök till kurtis.
Petra Mede spelar den listiga tjänstekvinnan som ser till att styra upp bland åkommorna - och visst ror hon rollen i land, men tillsammans med genomgjutna aktörer som Persbrandt och Jelinek förblir hon först och främst en proffsig programledare.
Hur Molières original tog sin ände är oklart. Här kommer slutet abrupt och lite tillkämpat. Men på något sätt måste ju en kul kväll sluta.
Eva Axelsson