Jag sitter i en soffa tillsammans med två kompisar och tittar på Eurovision song contest från Oslo. En sprallig, fiolspelande norrman har lirat hem hela tjottaballongen året innan och en Nyköpingsbo med röda sneakers och gitarr har ställt sig på scenen i landet där Melodifestivalen heter Melodi grand prix.
Den ena kompisen har studerat musik i Oslo och brukade ha samma övningsrum som Alexander Rybak. Den andre kompisen i soffan har några år innan undervisat Anna Bergendahl i musik på Nicolaiskolan i Nyköping och ser på tävlingen med lika delar stolthet och oro.
– Vad hon är nervös, säger han, inte utan smärta i rösten, när Anna börjar sjunga om att gå längs med ån med en tom väska.
Det floppade. Sverige är väl närmast som Tyskland är i fotboll. Die Mannschaft åker inte ut i gruppspelet i VM och Sverige ska bara vara i ESC-finalen – allt annat är närmast otänkbart i landet som är en stormakt i de här sammanhangen. Trots att jag fortfarande kan nynna på melodin till ”This is my life” var det ändå Tyskland som vann med Lenas Satellite.
2019. Anna Bergendahl har återigen en låt som växer om man hört den några gånger. Det har i alla fall svenska folket gjort tack vare Andra chansen och en förstaplats på Svensktoppen.
Om det räcker? Ska jag tippa så finns det en betydligt säkrare häst som har helgarderat sig med tre av de bästa bidragen. Låtskrivaren och mellolegenden Thomas G:son har varit med och skrivit ”Ashes to ashes”, Nanos ”Chasing rivers” och den kanske mest radiohitiga låten av alla; Mohombis ”Hello”.