I lördags inföll Record Store Day. Ännu en av alla dessa temadagar som numera fyller kalendern och vars egentliga syfte är att få oss att konsumera. Egentligen har jag inte så mycket till övers för såna där nypåhittade högtidsdagar, men tillsammans med till exempel fettisdagen, våffeldagen, ölets dag, grynkorvens dag, kanelbullens dag och internationella bacondagen så är ändå Record Store Day en av de dagar på året som jag tycker är värd att uppmärksamma lite extra.
Dess syfte är att uppmärksamma de självständiga skivbutiker som förr i tiden fanns i så gott som varje liten stad men som försvann en efter en under milleniets första årtionde.
De senaste åren har försäljningen av vinylskivor ökat men det är streaming och nedladdningar som står för lejonparten av vår musikkonsumtion och att driva skivbutik idag är knappast någon lukrativ bransch. Därför finns det sannerligen anledning att hylla de eldsjälar som ändå väljer att göra det men även tacka dem som tvingats byta bana till följd av dalande skivförsäljning.
För många låter det helt främmande, men det fanns en tid då skivbutiken var platsen där man som ungt popsnöre kunde upptäcka ny musik. Ville man höra annat än hitsen som fanns på Absolute Music 54 eller Yabba-dabba-dance, så var det till skivbutiken man gick för att botanisera bland hyllorna. Där kunde man be om att få lyssna på en skiva i butikens hörlurar och var man ute efter något som inte fanns på lager så fick man sätta sin tilltro till att butiksinnehavaren kunde beställa hem plattan i fråga eller kanske tipsa om något liknande. Personalen blev således missionärer som spred musikens evangelium och skivbutiken blev kyrkan dit vi gick för att frälsas.
Min kyrka hette Skivstället och låg på torget i Katrineholm. Den drevs av Jessica Idström och för mig och många andra katrineholmare har hon betytt mer än Göran Persson, August Kullberg, Robinson-Zübeyde och andra som brukar lyftas fram som viktiga personer i Katrineholms historia. Det var i den butiken jag köpte de där skivorna som blev en så viktig del av hela min identitet. Skivorna som jag sträcklyssnade på tills jag kunde låtordningen och varje textrad utantill. Det var i den butiken vi som ungt band med höga ambitioner lämnade in vår första demo för försäljning. Det var där jag köpte den där på tok för lilla Broder Daniel-tishan som fortfarande ligger kvar på nedersta hyllan i garderoben.
Skivstället är nedlagt sedan länge men plattorna som köptes där finns kvar. De finns där, i cd-samlingen som numera förpassats ner från hyllan, med sina handskrivna prislappar med små kommentarer på, som plastiga minnen från svunna tider.
Så tack, Jessica och alla ni andra hjältar som fyllt våra liv med vinylknaster och cd-snurr, ni som tvingats lägga ner och ni som fortfarande kör på. Ni förtjänar att hyllas. Varje dag.