Huvudpersonerna i den här 300-sidiga romanen heter Agneta och Xavier. De är gifta sedan evigheter, har grälat och bråkat mycket men ändå lyckats försonas. Nu befinner de sig i ett lugnare, eller kanske likgiltigare, skede. De har två gemensamma döttrar, Astrid och Hanna, som flyttat hemifrån. Xavier, som kommer från Argentina, har dottern Maria sedan tidigare och det har sina komplikationer. Xavier är dessutom nyligen pensionerad. Sammantaget har det inneburit att ett alltmer ekande tomrum har tagit plats i Xaviers och Agnetas äktenskap. Jag föreställer mig att många som hängt ihop i flera decennier kan känna igen svårigheterna. Däremot är det gudskelov sällsynt att en utifrån kommande katastrof ställer allt på sin spets. I det här fallet är det vad som händer. Plötsligt står deras hus i lågor.
Det är en nära nog överdramatisk inledning på den här romanen, som sedan övergår från actionfilm till försäkringsutredning. Då handlar det inte bara om bolags terminologi och ersättningsnivåer utan om familjemedlemmarnas inre liv. Agneta känner fruktansvärd skuld och rannsakar sig själv men också sin man, deras äktenskap och samliv. Vem är hon nu när hela hemmet är borta? Är saker bara saker? Vad är värt något? Familjelivet är också ett bygge men hur ska det se ut i fortsättningen?
Helena von Zweigbergk, journalist och författare, har varit mycket produktiv med en lång rad uppskattade böcker bakom sig. Hennes styrka här är borrandet i detaljer, väl gestaltade avslöjande gester, små bistra ögonblick av sanning och konsekvens. Vanliga människor, vanligt familjeliv som sannerligen kan vara ansträngande. Under den här berättelsen gror intressanta värderingsfrågor. Är det mindre värt att upprätthålla relationer än att upprätthålla kommunikationer med tidtabell? Varför i så fall?
Trots det tycker jag "Totalskada" som helhet blir alldeles för pratig och monoton. Konstruktionen känns övertydlig och Agnetas eviga ältande och gråtande fyller för många sidor, efter en rafflande och dramatisk inledning.