MINDRE KUL är det förstås att Mikael Johansson lämnar klubben.
Samtidigt förstår jag ”Micke”.
Att sitta i en frysbox är knappast roligt.
Därför kan en ny klubb och en ny miljö vara precis det 25-åringen behöver för att hitta spelet som finns i hans kropp men så sällan släpps fram.
I GÅR stod han på läktaren och såg sin tvillingbrorsa Daniel och resten av lagkompisarna till slut vinna ganska bekvämt mot Helsingborg.
Men även om segermarginalen blev sju bollar ska du veta att det var nervigt länge och väl.
Guif ska dock vara mycket tacksamt över att OV hade läst sin läxa dåligt. Mot slutet haglade kontringarna över den stackars målvakten Kristian Asmussen. Det avgjorde matchen.
Fortfarande finns ännu mer att önska från Guif.
Till och från blixtrar det till.
Men den där glöden som som lyste så klart i fjol flämtar bara till då och då.
Emellanåt är det i stället lojt och nonchalant.
Ungefär som om killarna fortfarande tror att en SM-final i fjol ger segrar utan att behöva ta i.
Så är det förstås inte och kanske förändras allt nu när Pava återkommer.
Hur som helst blir konkurrensen på nio meter stentuff. Vilket är perfekt.
MATCHEN I GÅR var långt ifrån någon höjdare. Men de två poängen ska vi glädjas åt. De var nödvändiga. Inte minst eftersom Guif nu ska möta både Sävehof och Skövde dubbelt med start på lördag.
DET VAR kul att Tobias Aren fick till det ordentligt på hemmaplan.
Han har en grym bössa när han vågar ladda. Att det blir en del slarvfel har jag gärna överseende med så länge Aren vågar.
BÄST PÅ plan var annars nämnde OV-målisen Asmussen.
Dansken räddade på alla möjliga sätt.
Till slut fick han ändå ge sig och i stället visade han då prov på ett hiskeligt humör.
I takt med att Guifs frilägen blev fler och fler skällde Asmussen mer och mer.
Har en känsla att Helsingborgsförsvararna var ganska trötta i öronen efteråt.