Det är fullsatt i China-teatern när det är premiär på musikalen "Ghost". Scenografin och koreografin är urläcker, publiken har förflyttats i tid och rum till New York runt 1990 och får uppleva streetdance och electric boogie, danser som sågs överallt när hiphopen gick från att vara subkultur till att bli mainstream.
"Ghost" bygger som de flesta vet på en film från 1990 med Patrick Swayze (1952-2009) i huvudrollen. Den handlar om Sam som rånmördas och blir ett spöke, och sedan kämpar för att få kontakt med sin flickvän Molly för att säga att han älskade henne, ta farväl och varna henne för en hotande fara.
I den svenska musikalversionen är det musikalstjärnan Peter Johansson som spelar huvudrollen som Sam. Han är en skicklig musikalartist - som sjunger bra, kan hantera en gitarr och spela både första älskare och spöke. I musikalens första kärleksscen får han ta av sig tröjan och blotta sin vältränade torso.
I andra akten är det birollsinnehavaren Bruno Mitsogiannis tur att ta av sig skjortan. Den här gången jublar publiken av beundran. Bruno Mitsogiannis lägger uppenbarligen ganska många timmar på gymmet varje vecka.
Det här är kanske varken något anmärkningsvärt eller något nytt. Vältränade manskroppar exponeras (och exploateras) överallt. Vi ser dem varje dag på fotbollsspelare, dokusåpadeltagare, artister och skådespelare.
Men jag baxnar över publikens reaktion och oblyga uttryck för uppskattning av en manskropp. Det är ju inte så att folk applåderar för att Bruno Mitsogiannis ser så frisk och hälsosam ut. Deras beteende skulle inte ha ansetts okej om musikalartisten ifråga hade varit en kvinna.
För när vi pratar om kroppsfixering, ouppnåeliga ideal, ätstörningar och osunda relationer till våra kroppar är det i första hand kvinnor och flickor som avses. Diskussionen har pågått sedan 1980-talet och kroppshetsen är ännu större i dag. Det enda som har hänt är att pojkar och män också dragits in i karusellen. Manskroppen är på god väg att bli lika objektifierad som kvinnokroppen.
Patrick Swayze själv var på sin tid en sexsymbol som fick visa upp sina biceps och överkropp ordentligt, både i dansfilmen "Dirty Dancing" och i filmen "Ghost".
Men i jämförelse med det i dag rådande idealet för manskroppen skulle Patrick Swayze årgång 1990 se rätt spenslig ut. 2018 ska killar gärna se ut som skådespelarna Chris Evans och Chris Hemsworth gör när de spelar sina superhjälteroller som Captain America och Thor. Att dessa båda har som jobb att modellera sina kroppar och får professionell hjälp och hutlöst bra betalt för det, är lätt att glömma bort. Att foton och affischer är retuscherade och många scener digitialt tillfixade tänker kanske inte en 18-årig kille med sviktande självförtroende på när han ser sin lilla kulmage i spegeln.
Som medmänniska och mor till två söner gör det mig jäkligt förbannad. Hur tusan har vi hamnat här?