Men jag undrar om inte handboll är det lagspel som tränarna har mest ”makt” i.
Mellan Hammarby och Guif fick vi på nytt ett perfekt exempel på vad en bra och vaken bänk betyder.
Även om det så klart var spelarna som fixade segern så måste ändå Kristján Andrésson och den målvaktsklädde assistenten Janne Ekman på nytt hyllas.
Deras fingertoppskänsla vände matchen när Bajen såg ut att kunna segla ifrån.
Punktmarkeringen av den närmare två meter långe bombkastaren Albin Tingsvall blev början till slutet för hemmalaget.
När han togs bort klev ingen annan i Hammarby fram.
Det gjorde däremot Robin, Haukur, Tholin och alla de andra i Guif.
Därmed var elfte segern av tolv möjliga ett faktum och för oss som har äran att följa laget är det bara att tacka och ta emot.
Detta unga Guif är löjligt bra även om jag fortfarande inte fattar vad som hände i höstas. Men strunt samma. Formen nu är hysterisk och snart är det bara för Röda Havet att damma av festkläderna.
För nu MÅSTE Sporthallen kläs enhetligt igen.
Snart väntar slutspelet.
Snart finns chansen till revansch.
Snart ska motståndarna inse att i Sporthallen regerar det röda laget.
Snart … ja, jag törs knappt skriva det … men visst börjar det kännas som att vägen till guld ligger öppen.
PÅ TAL om det.
Nog var det slutspelskänsla över kampen i går?
Inget skönspel. Men…
Oj, oj, oj vad det smällde.
Aj, aj, aj vad blåslagen Robin Andersson måste ha blivit.
Uj, uj, uj vad bra denne lille lirare är när det hettar till.
Det verkar som om Guifs nummer åtta bara älskar såna här täta fighter.
Han lyfter och med honom hela laget.
JAG HAR skrivit det förr.
Måste ändå göra det igen.
Handboll är ingen sport för gnällspikar eller filmande fotbollslirare.
Nej, det här är idrott för gladiatorer.
DANNE JOHANSSON.
Hur bra som helst igen.
Måtte han få fortsätta vara lika skadefri ända fram till den 8 maj.
TOBIAS AREN.
Tror banne mig att han drar snabbare än sin egen skugga från nio meter …