Med jämna mellanrum föreslås att staten med momsen som vapen ska påverka människors konsumtionsvanor och därmed deras hälsa. Om godis, chips och läsk blir dyrare måste väl rimligtvis människor köpa mindre av dessa kaloribomber.
Folk måste få bestämma själva vad de vill äta och dricka. Staten ska inte lägga sig i vad människor stoppar i munnen, kan man tycka. Nä, det är inte så trevligt att tänka sig att staten ställer sig i vägen för mig och mitt sockerberoende och med förmyndarröst säger åt mig att ”nänä, lilla vän, det där är inte bra för dig. Här, ta ett äpple – massvis med vitaminer och fibrer och mycket billigare.”
Samtidigt accepterar jag att staten lagt på en saftig skatt på tobak. Ja, så saftig att jag antar att den medverkade till mitt beslut att fimpa för gott. Det finns ingen principiell skillnad mellan att tokbeskatta tobak och att lägga en extra moms på läsk.
Danskarna äter 60 kilo socker per person och år. Det är 15 kilo mer än svenskarna. Ett omfattande hälsopolitiskt program läggs nu som bland annat innehåller ett förslag om att höja momsen på läsk och choklad. Varför gör vi inte samma sak omdelbart bums i Sverige?
Det är inte så självklart som man kanske först tror. Människors köpmönster påverkas visserligen av priser. Men det är fullt möjligt att det slår olika beroende på vilka prisspann vi talar om. Om ett cigarettpaket kostar 30 kronor ena dagen och 60 nästa får det säkert effekter. Men om priset på en chokladbit dubbleras från fem till tio kronor, är det inte säkert att konsumenterna reagerar på samma sätt. Stora förändringar på fortsatt små summor kanske inte påverkar oss så mycket som momshöjarna tror.
I kölvattnet av en momshöjning skulle dessutom godis- och läskföretagen försöka hitta vägar runt beskattningen. Nya substitut – med okända hälsoeffekter – skulle pressa ner socker och fetthalterna och få produkten att framstå som nyttig. Och fler tillsatser står inte precis högst upp på Hälsosveriges önskelista.
Om man gör tvärtom då: sänker momsen på frukt och grönsaker? Kanske skulle vi se en liten ökning, men redan i dag finns det gott om grönt som inte är särskilt dyrt. Sockersuget botas inte av ännu billigare purjolökar.
Så vad återstår? Är inte informationsalternativet redan utnyttjat till sin yttersta maxgräns? Ja, inte behövs det fler tv-program som vill förmå oss att dricka tångdrinkar till frukost och äta bönbaserade luncher. Men kanske finns det mer att göra i skolan. Engagerade skolsköterskor och hemkunskapslärare som berättar exakt hur många sockerbitar det finns i en Coca Cola, som förklarar hur sockret påverkar humöret, koncentrationsförmågan, tröttheten, hälsan och vikten. Temadagar, stegräkningstävlingar, hälsoveckor – fler förslag?