Mitt Moskvahotell ligger innanför Sadovojeringen, den första ringleden som ramar in den inre innerstaden, stadens hjärta. Här ligger Röda torget med Kreml, parlamentet och allt det andra vi är vana att se i tv-bilder från förr och nu. Det pulserar, glittrar och skriker pengar och välstånd. Jag slogs av det redan för fyra år sedan, senast jag var här. Sedan dess har Moskva höjt upp sig ytterligare något.
Det är lätt att bli bländad av glittret, utan att reflektera över varifrån allt detta kommer. Pengarna till skrytbyggena stammar från olja, naturgas, metaller, från företag som har genomlevt intriger på hög nivå och kostat många människor liv och frihet. Byggkontrakten har lämnat åtskilliga miljoner dollar på myndighetspersoners bankkonton samt krävt ett och annat lik, medan byggarbetet har utförts av lågbetalda tadzjikiska och moldaviska gästarbetare, varav många lever under fruktansvärda förhållanden.
De olje-, gas- och metallmiljarder som inte landar i den statliga reservfonden eller slussas ut ur landet lägger grund för Ferrari- och Brionibutiker i överflöd. När korruption, oförutsägbarhet och politiskt godtycke stänger dörren för investeringar utanför råvarusektorerna återstår hejdlös konsumtion av importerad lyx.
Men så finns det även ett annat Ryssland, som man inte behöver resa många kilometer utanför Sadovojeringen för att upptäcka. Min referenspunkt finns dock en bit härifrån, 50 mil västerut i min gamla hemstad Velikie Luki, i Pskovs län.
Det som slår mig redan vid ankomsten är den kusliga gråheten och bristen på modernisering: Stor Leninstaty i en halvpark vid järnvägsstationen. Sliten stationsbyggnad med en klassisk, förljugen målning föreställande en påstådd stormning av Vinterpalatset i Petrograd. Småguppig och dåligt upplyst väg in mot centrum.
Hundratusenstaden har klivit in i tvåtusentalet utan entusiasm. Inget glittrar. Inget pulserar. Inget byggs. Bostadshusen från 70- och 80-talen är i mycket dåligt skick, en del faller bokstavligen isär. Möbelfabriken har slagit igen, textilfabriken likaså, samma sak med en rad andra tillverkare – utan att ersättas av något annat. Flygplatsen, den stängdes för 20 år sedan, som av en tillfällighet i samband med Sovjets upplösning.
Invånarna hankar sig fram bäst de kan. En del gör köpresor till det näraliggande Vitryssland och de relativt billiga vitryska varorna hittar till Velikie Luki. Vissa lukibor vecko- och månadspendlar till arbete i Pskov, Tver eller längre bort till S:t Petersburg och Moskva. Andra söker tröst i spriten.
Ingenting av det här är några nyheter för den som följer Ryssland med minsta intresse. Ändå måste det upprepas, eftersom det motbevisar en vanlig förklaring till Putinregimens fortlevnad. Den ryska staten förmår inte leverera välstånd till sina medborgare. Något sådant kontrakt mellan regimen och folket finns inte, och har aldrig funnits.
Vid tiden för Jeltsins kröning av Putin, i slutet av 1999, växte den ryska ekonomin med sex procent, och det ökade till tio procent under Putins första år som president. Bakom låg bland annat rubelfallet 1998 som gav skjuts åt den inhemska produktionen. Därefter minskade tillväxten till 4,8 procent som årssnitt mellan 2001 och 2010. Det är fortfarande högt, men knappast exceptionellt, och givet Rysslands förutsättningar högst modest.
Ekonomierna i forna sovjetrepubliker som Vitryssland, Georgien, Armenien, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kazakhstan, Turkmenistan och Azerbajdzjan växte snabbare under samma period, om än från betydligt lägre nivåer.
De tidiga Putinårens reformer, som förenklingar av skattesystemet och genomförande av landreformen, övergick snart i aggressiva övertaganden av välskötta privata företag – Chodorkovskijs Yukos är det tydligaste exemplet – och ointresse för näringslivet utanför energi- och råvarusektorn.
Den grupp liberala ekonomer – Andrej Illarionov, German Gref, Aleksej Kudrin – som tidigare stod vid Putins sida har övergett honom. Det står nu klart att den snart nygamle presidenten inte är intresserad av en stark ägarklass utan direkta band till staten, och inte heller av en självständig medelklass. Därmed har Putin ingen plan för fortsatt ökat välstånd som kommer många till del.
Hur överlever då regimen? Förklaringen måste sökas i att människor i Ryssland lever vid sidan av politiken. De förväntar sig lite av staten och sätter tilltro till sig själva och sina närmaste. De kämpar, trixar och mutar sig fram, ger tjänster och får gentjänster – och finner trygghet och tröst hos familj och vänner.
Här behöver man inte psykologisera kring någon rysk nationalidentitet eller själ. Det handlar mer om levnadsmönster och överlevnadsstrategier efter sekel av förtryck och misstro mot staten. När allt kommer omkring är putinismen ändå det mest fria ryssländarna har upplevt, med undantag för Jeltsinåren på 90-talet.
Ideologerna i Kreml inser det mycket väl. Regimen koketterar gärna med såväl tsarismens som sovjetstatens symboler, som hyllar staten på bekostnad av individen, men pekar även emellanåt på de friheter medborgarna har i dag. Staten lägger sig inte i sina undersåtars privatmoral (inom vissa gränser), låter dem resa fritt och hindrar dem inte att vara en del av den internationella masskulturen. Den som anstränger sig lite extra kan också ta del av fria och regimkritiska medier.
Men balansen är skör, som den senaste tidens öppna missnöjesyttringar mot regimen visar, och kommer inte att vara för evigt. Nya generationer kan komma att höja insatserna i kraven på mer frihet. Regimen kan i sin tur, under hot från ekonomisk stagnation, tvingas till demokratisering.
Ryssland är inte förlorat.