Per Perssons musik är grabbig, vemodig och hopplöst romantisk. Fylld av referenser till amerikanske Bruce Springsteen och brittiska/irländska The Pogues, men likväl klockren i sin uttolkning av den svenska folksjälen.
Texterna kretsar kring ensamhet och fyllor, känslan av att stå vid sidan om och titta på medan uppklädda kvinnor och deras utvalda firar Valborg, bröllop och midsommar.
För sångernas ”jag” är pengar en bristvara, vädret dåligt och vägarna långa. Trösten finns i flaskan och musiken.
Igenkänningen är hög och framförandet trovärdigt och Per Persson har en trogen och entusiastisk publik.
När han spelar i Eskilstuna i på lördagskvällen består publiken till två tredjedelar medelålders män. De flesta tycks ha suttit hemma i det där köket med flaskan innan de gav sig av till Royal. Stämningen är hög och familjär och understundom känns det som om publiken kan texterna bättre än Per Persson.
Den här kvällen är han utan sitt band, Nya Packet. I stället har han med sig sin gamla vän och medmusikant Niclas Frisk (som är med i Packet när han vill och kan).
Frisk, som har haft en egen, framgångsrik internationell karriär som rockstjärna (Atomic Swing, Sweet Chariots, A Camp) och låtskrivare och producent, har intagit rollen som ackompanjatör med nylonsträngad akustisk gitarr. Han säger nästan inget och körar lite då och då, ändå tar han stor plats på scenen. Han är helt enkelt en jävel på gitarr, och grymt samspelt med Per Persson.
Låtarnas kvalitet, Per Perssons humoristiska mellansnack och Niclas Frisks finfina gitarrspel till trots, känns konserten lite ofokuserad och rörig. Per Persson tar en lång paus efter fyra-fem låtar, och även om allt flyter och låter bättre i andra setet, kanske publikens engagemang fick pyspunka i pausen. Eller också är det så att Per Persson funkar allra bäst med ett ösigt band i ryggen och en galen, svettig och dansande publik framför scenen eller i inspelad form i stereon när man är hemma med flaskan som enda sällskap.