Saliga äro de som förunnats med rabarberstånd i trädgården. Själv äger jag varken trädgård eller rabarber och kan bli grönskär av avund när jag ser hur de små rackarna sticker upp sina näsvisa bladskott så fort vårsolen behagar visa sig.
För få saker här i livet slår nyskördad spänstig späd rabarber. Så saftig, så syrlig, så livsbejakande i sin munsnörpande intensitet. Alla har vi väl barndomsminnen av råa rabarberstjälkar doppade i drivor med förbjudet socker.
Men rabarber i tillagad form är inte så dumt det heller. Det ska väl till en läggning för njursten för att kunna tacka nej till rabarberpaj. I normala fall är jag ingen efterrättsmänniska, men en rabarberdessert går verkligen hem i alla lägen. Just för att det inte är för sött. I varje fall inte om jag får bestämma. Det är ju trots allt syran man vill åt och som gör rabarbern så speciell.
Men den ena rabarbern är inte den andra lik. Det finns uppemot 600 sorter – bara i Sverige. Den allra vanligaste i både rabatter och butiker heter Victoria och hör egentligen inte till de roligaste sorterna. Är man en rabarberfinsmakare bör man i stället satsa på sorter som Elmsfeuer, Rosenhagen eller Spangsbjerg som alla har bra bett både i färg och smak.
Men det finns nästan lika många roliga användningsområden som det finns rabarbersorter. För även om rabarbern har en distinkt smak så överröstar den inte andra smaker, utan gifter sig förvånansvärt väl med både det ena och det andra. Testa till exempel att skiva ner lite rabarber i salladen. Superbt till grillat.
Och mina koreanska rabarberrevben går minsann inte av för hackor, kan jag lova. Oförskämt gott. Särskilt med en rabarberpaj till efterrätt.
Tänk dock på att rabarber aldrig får tillagas i aluminiumkastruller, då frigörs metallen och går rakt in i kroppen. Rabarbern bör även ryckas med ett bestämt tag ur jorden i stället för att skäras av. Då skyddar du ståndet mot röta och sjukdomar. Och rabarbern ska man vara rädd om, den lyckliga som har.