De har studerat fyra områden: den svenska arbetsmarknaden, Sverige som kunskapsnation, förnyelsekapaciteten i svenskt näringsliv samt de svenska skatte- och socialförsäkringssystemen.
Rapporten presenterades i måndags och försvann i bruset från dagspolitiken: partiledardebatten, utbildningsministerns förslag om profilklasser i grundskolan och den svala men ändå närvarande EU-valrörelsen.
Kanske var tillfället fel valt för en lansering av en sådan här reformagenda. Vilken makthavare har tid och ork att lyssna? Nu är det ekonomisk kris, hård blockstrid där det gäller att hålla tungan rätt i mun, och en finansminister som under det senaste halvåret har tiodubblat sin användning av ordet nej.
Eller så är tillfället tvärtom helt rätt. Det är i denna tid, när utrymmet för ekonomiska reformer är obefintligt, när politiker positionerar sig, sneglar räddhågset på opinionssiffror och drunknar i målgruppsanalyser och PR-råd, som någon måste höja blicken och ge sin bild av var vi som land står och vart vi bör sträva.
För det är så förslagen ska ses, som en välriktad spark i baken på politikerna. Nästa vecka kommer slutrapporten med hela Globaliseringsrådet som avsändare. Sannolikt blir det en mer politiskt modererad produkt eftersom såväl flera ministrar som LO:s och TCO:s ordförande sitter i rådet.
Vissa socialister är redan uppretade. Min kollega på socialdemokratiska Östra Småland uppmanar i en ledare med rubriken ”Leijonborgs gisslan” Wanja Lundby-Wedin och Sture Nordh att lämna Globaliseringsrådet. Skälet är just att kansliet tänker fritt och inte förankrar sina offentligt luftade tankar hos hela rådet.
Och visst finns i den nu liggande rapporten svårsmälta förslag, även för en socialliberal. Dit hör införande av studentavgifter vid högre lärosäten och ett totalt avskaffande av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd.
De mer tänkvärda förslagen finns framför allt på skatteområdet där författarna resonerar om utformningen av ett skattesystem som uppmuntrar människor att arbeta hårt, utbilda sig och driva företag. I rapporten förordas en plattare inkomstskatt, vilket innebär ett avskaffande av värnskatten och en höjning av brytpunkten för statlig skatt samt en sänkning av procentsatsen. Författarna vill även se en kraftig sänkning av arbetsgivaravgiften, en lägre kapitalskatt, samt tar avstånd från ett återinförande av förmögenhetsskatten.
Eftersom perspektivet är långsiktigt är det orimligt att kräva en finansieringskalkyl av allt detta här och nu. Men i rapporten nämns ändå en skatt som gott kan höjas utan att orsaka någon skada i ekonomin. Det handlar om det som måste vara åtminstone de senaste 15 årens mest svårbegripliga skattebeslut – halveringen av matmomsen.
Denna skattesänkning, som genomfördes i mitten av 1990-talet av Göran Persson som finansminister, gör att statskassan i dag tappar runt 20 miljarder kronor, samtidigt som reformens fördelningsprofil är bedrövlig. Den lägre momssatsen gynnar, som alla skattesänkningar på konsumtion, de rikaste, vilket också visades i en utredning som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen och som blev klar på hösten 2006.
20 miljarder motsvarar en sänkning av arbetsgivaravgiften, en verkligt tillväxthämmande skatt, med tre procent. Den kommunpolitiker som vill kan även räkna fram med hur många miljoner det skulle minska kommunens kostnader.
Men man måste inte dela författarnas åsikter för att ha behållning av rapporten. Den ger vägledning för vidare studier av snart sagt varje stor fråga som figurerar i den allmänna debatten. Här finns ett solitt vetenskapligt underlag för den politiska diskussion som kommer att föras i Sverige under de närmaste decennierna.