– Det går att förebygga och i dag vet vi hur. De flesta som tar sitt liv är deprimerade och i dag kan vi bota det. Men man måste hitta tecken tidigt och skyndsamt ge adekvat hjälp. Där brister samhället i dag, säger han.
Suicide Zero är en organisation som arbetar för att radikalt minska självmorden. En sak som organisationen lyfter fram att det är möjligt att minska de psykologiska olycksfallen med hjälp av resurser till forskning och ett långsiktigt tänkande. Precis som trafikdödligheten har minskat radikalt genom samma åtgärder.
Men det görs för lite insatser för att förebygga självmord och det är fortfarande ett samhällsproblem som möts med tystnad och tabu i alltför stor uträckning, även om klimatet är öppnare i dag, säger Alfred Skogberg.
Han gillar egentligen inte ordet självmord och menar att det sänder lite fel signaler, eftersom handlingen i sig inte är olaglig. Ett psykologiskt olycksfall, en term han hellre önskar användes, är en konsekvens av en sjukdom, påpekar han.
Ett psykologiskt olycksfall kan inträffa när flera omständigheter gör att problemlösningsförmågan minskar. Exempelvis om en person lider av psykisk ohälsa, har druckit alkohol, framtidsutsikterna ser mörka ut, och så går personen på en bro utan skyddsräcken.
Organisationen pekar på många områden som behöver förbättras. Parterapi borde erbjudas i högre utsträckning, eftersom det är viktigt att föräldrar mår bra. Barnavårdscentraler borde också scanna föräldrars mående mer, inte bara vid barnets födsel. Skolpersonal och arbetsledare behöver tränas i att fånga upp varningssignaler. I vården behövs mer kontinuitet, tillgänglighet till samtalsterapi och anhöriga som får delta, bland annat. Skyltar vid riskplatser med telefonnummer till hjälplinjer, stängsel eller liknande som förhindrar att någon tar ut sig på spår är andra åtgärder som kan rädda liv.
– Det är en myt att det inte är någon idé att bygga hinder, för att den som vill ta sitt liv då bara går någon annanstans. Man missar att många är impulsiva, ju svårare man gör det, desto färre olycksfall.
En stor del i det preventiva arbetet handlar om att vi alla måste bli bättre på att våga ställa frågor till varandra och visa att vi är genuint intresserade av att lyssna.
– I många fall räcker medmänskligt stöd. Men vi är inte vana vid att öppet prata om hur folk mår. Och psykisk ohälsa är läskigt, säger Alfred Skogberg.
Han brukar säga att man ska vara artigt påträngande när någon drabbats av en kris eller liknande.
– Man kan säga: jag blir orolig för dig, bekräfta att man vet att det har hänt något. Ställa öppna frågor och visa att man är där för att hjälpa till. Erbjud en riktad insats som att komma och klippa gräsmattan i stället för att säga att personen får kontakta dig.
Alfred Skogberg, som själv har en bakgrund som journalist, lyfter också upp problemet att många journalister inte rapporterar om självmord, av integritetsskäl och av rädsla för att inspirera till fler självmord. En orsak till detta är de pressetiska reglerna säger att stor försiktighet ska iakttas vid självmord. Men tystnaden från media bidrar enligt Alfred Skogberg till att befästa tabu och okunskap kring självmord.
Identifikation ska undvikas vid rapportering om självmord, men journalistisk granskning som görs rätt och allmän debatt bidrar till att minska ett stort samhällsproblem, betonar han.
– För journalister är det en myt att man inte ska prata om självmord. Skapar man en identifikation mellan den som tagit sitt liv och den som tar del av rapporteringen så har de pressetiska reglerna absolut relevans. Då kan det absolut smitta, om man gör det på fel sätt. Det är precis som med allt annat, ett snyggt modereportage, rapportering om terrorbrott, allt man skriver om kan inspirera.
– Men mediernas roll är att uppmärksamma samhällsproblem. Sannolikheten att du känner någon som kommer ta sitt liv eller som har gjort det är rätt stor. Det ska sättas i sammanhang och granskas, säger Alfred Skogberg.