Vägen mot detta mål kan dock mycket väl gå via hård debatt, som den i veckan om a-kassan. Folkpartiet går till val på att göra försäkringen obligatorisk. Allianskollegorna instämmer med olika grad av entusiasm. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet säger nej medan Miljöpartiets tidigare ja har i den rödgröna pakten förvandlats till oklart vad.
En obligatorisk a-kassa ligger i linje med den svenska socialförsäkringstanken: Alla är med, alla delar på riskerna, alla får hjälp om olyckan är framme. Det är en trygg, jämlik och samhällsekonomiskt smart lösning. Sjukförsäkringen fungerar på det sättet, så varför inte den försäkring som skyddar mot arbetslöshet?
När S och V argumenterar mot den här reformidén glider de snabbt förbi vad förändringen betyder för den enskilde. I stället talar de om annat. Om allianspartierna vill att fler ska vara med i a-kassan, varför höjde de avgifterna som gjorde att många gick ur, heter det.
Avgiftshöjningarna kan mycket väl diskuteras. Men för det första har avgifterna ef terhand sänkts. För det andra har sänkningarna av inkomstskatten mer än kompenserat för höjda avgifter – folk valde bort a-kassan, de tvingades inte ut ur den. För det tredje var avgiftsnivån visserligen en stark men inte den enda orsaken till medlemsflykten. Högkonjunkturen under 2007 och större delen av 2008 har givetvis bidragit. För övrigt, hör och häpna, stod många löntagare utanför a-kassan även före 2007.
Men alldeles oavsett allt detta – kritiken mot avgiftshöjningen 2007 är ett dåligt argument mot förslaget på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i framtiden. Och det krävs en socialdemokrat för att förklara hur man kan vara förespråkare av högsta möjliga deltagande i a-kassan och samtidigt en benhård motståndare till obligatorium. Förklaringen är partiets koppling till LO och ett antal fackförbunds val att länka samman medlemskapet i facket med ett medlemskap i a-kassan. I ett läge när LO-förbunden tappar medlemmar lägger de än större vikt vid denna koppling.
Märk väl, det är just LO:s medlemsorganisationer, inte facket som helhet som lider av medlemsflykt. TCO fick medlemstillströmning under förra året medan Saco ökade både 2008 och 2009.
Hur som helst – en stat som behandlar alla sina medborgare med samma hänsyn och respekt kan inte vid utformningen av offentliga system vägledas av vad som är bäst för vissa organisationer. Med det sagt kan man lyssna på den mer genomtänkta kritiken mot Alliansens idéer för a-kassan. TCO:s ordförande Sture Nordh menar att regeringspartierna börjar i fel ände. Först måste de ge besked om innehållet i försäkringen, däribland om den maximala ersättningen. Det är en relevant synpunkt. I dag går taket vid en inkomst på knappt 19 000 kronor i månaden vilket är orimligt lågt.
Ett annat problem är att Alliansen håller fast vid de differentierade avgifterna som betyder att en anställd i en bransch med hög arbetslöshet ska betala en högre a-kasseavgift än den som jobbar i en bransch där arbetslösheten är låg. Modellen bygger på tanken att höga lönekrav ger högre arbetslöshet. Den direkta kopplingen till a-kasseavgiften ska då få facken att hålla igen i sina lönekrav och ge bättre lönebildning.
Problemet är att detta samband bara finns i ekonomisk teori. Exempelvis är en förutsättning att a-kassor och avtalsområden sammanfaller, vilket de inte gör i praktiken.
Finanspolitiska rådet, som visserligen halvt om halvt stöder differentierade avgifter, skriver i sin huvudrapport 2008 att det saknas empiriska studier av hur a-kassans finansiering påverkar lönebildning och sysselsättning. Det är märkligt att Anders Borg, som gärna hänvisar till forskning när han försvarar regeringens politik, har ställt sig bakom en modell vars grundantagande har ett så svagt vetenskapligt stöd.
Den allianspolitiker som inte köper dessa sakargument kan åtminstone se den taktiska sidan av saken: Den låga maxersättningen vid arbetslöshet och den differentierade avgiften gör det lätt för motståndare till en obligatorisk a-kassa att plocka enkla poäng. En reform som har alla förutsättningar att vara populär hos en befolkningsmajoritet kommer att bli onödigt svårsåld.