Man tänker: Thåströms tunga musik och en mörk kolhuslada i en dyster berättelse där barn far illa översatt till en modern kontext där rasism, folkmord och alternativa fakta är ingredienser.
Man tänker: Vår oroliga tid med klimathot, Putin och Trump är som gjord för den här medeltida folksagan om råttor som invaderar en liten stad med spirande välstånd.
Man tänker: Allegorin till 1900-talet är nästan övertydlig, på gränsen till skolpedagogiskt politiskt korrekt.
Man tänker: Det här kan bli bra.
Resultatet blir: Bra, men oroar inte riktigt på riktigt.
Kolhusteatern i Hälleforsnäs räds inte att ta sig an stora ambitiösa projekt som också passar i den unika bruksmiljön. Så även här. En gigantisk ensemble på 30 pers radar upp sig framför den skolteateraktiga kulissen av ett höghus och den ena låten liras efter den andra. Man tänker att, visst, det här är ju Thåström, det hörs lång väg, men det blir ändå inte Thåström när barn sjunger med sina snälla röster. Thåström musikaliseras till något mindre mörkt än vad det skulle kunna vara. Orkestern, som obegripligt nog undanskuffats bakom läktaren (varför då?), är habil och säker men det låter lite – hur ska vi säga – tunt. Lite bilskrot och brötigare gitarrer hade förstärkt den Thåströmska känslan betydligt.
Musiken är den kanske viktigaste biten i ”Råttfångaren” och intrycket är att den har, så att säga, disneyfierats för att passa en större publik. Att det är en rockmusikal vi ser påminns vi tidvis om då gitarristen Daniel Schwartz helt oförhappandes hoppar in i scenljuset med sin telecaster och drar ett solo som ska få oss att klappa händerna.
Nåväl, intrycket av skolpjäs finns kvar i mig långt efter slutapplåden, det kan inte hjälpas.
Nu till det bästa med ”Råttfångaren”: skådespelarna.
Man tycks ha dammsugit hela Sörmland på fantastiska förmågor i musikalfacket. Alla barnen är otroliga. Supertalangen Hedda Svartling i den stora rollen som den surmulna borgmästardottern Lovisa är en framtida stjärna.
Mest glänser dock en radda med Eskilstunaskådisar: Hannah Jarl som ”råttningen” med alla sina kråmande poser, sin datamusbrosch på bröstet och sitt otroliga minspel, Emma-Karin Maurin som borgmästarinnan spelar dryg diva som om hon stod på en nationalscen med all sin elegans och komiska tajming, men mest imponerar Patrik Lindkvist i rollen som råttprinsen. Så fort han dyker upp tar han över scenen fullständigt. Han befinner sig på en helt annan nivå än övriga ensemblen.
Gripande i sin gestaltning är också katrineholmaren Johannes Annfält i rollen som Klumpfot, berättelsens tragiska epicentrum, vars utsatthet bildar relief till det omänskliga som växer fram bland de hållningslösa borgarna i staden.
Vore det inte sommarlov så skulle säkert skolklasser kunna se ”Råttfångaren” för att efteråt ha givande diskussioner om marknadsliberalismens eroderande inverkningar på demokratin och högerextremismens framväxt. Men så blir det nog inte.