Uttalandet är kraftfullt men även lurigt. De delar av grundlagen som har relevans här är framför allt förbud mot förhandscensur och den speciella ordningen i tryckfrihetsärenden, där Justitiekanslern ensam fattar beslut om åtal för tryckfrihetsbrott, i det här fallet hets mot folkgrupp. Om Fredrik Reinfeldt efter samtal med israelerna hade kontaktat JK i ärendet hade han närmat sig lagbrott.
Grundlagen innehåller dock inget förbud för statsministern eller andra statsråd att kritisera en tidningsartikel. Även om ingen i dag kan säga var den juridiska gränsen går hade regeringen kunnat gå Israel till mötes utan att bryta mot lagen.
Det här handlar mer om politiska signaler och lagens anda, inte dess bokstav, lämplighet snarare än laglighet. Frågan rör svensk utrikespolitik och vår statslednings förmåga att nu och i framtiden stå upp för yttrandefriheten.
Om Sveriges regering i dag tar avstånd från en tidningsartikel efter påtryckningar från en annan stat öppnar det för liknande krav från andra stater, där en ovilja att kritisera kommer att tolkas som ett officiellt bifall till artikeln. Diverse publiceringar i en från staten fri press vävs därmed in i den svenska utrikespolitiken. Och det är inte i första hand demokratier som kommer att använda sig av detta sätt att pressa Sverige i det diplomatiska spelet. I förlängningen kan det även påverka medieklimatet.
Detta är inga hypoteser utan en del av vår historia. Dagens starka svenska tryckfrihetslagstiftning är påverkad av händelserna under Andra världskrigets kritiska år, då Sveriges regering efter krav från Tyskland tystade större delen av landets press och ingrep på olika sätt mot de övriga tidningarna, bland dem Eskilstuna-Kuriren.
Ur det perspektivet är det förståeligt att Fredrik Reinfeldt använde starkast möjliga formulering, även om hans hänvisning till grundlagen inte var mitt i prick. Det gäller att säga stopp till Israel och slå vakt om en viktig princip.