Svar till debattartikeln den 11 maj om psykisk ohälsa bland MDH:s studenter. Jag känner precis samma frustration som Greta och Michelle skriver om i sin artikel.
Min systerson är en ung vuxen person. I januari bestämde han sig för att söka hjälp för sin hälsa som han tror är ångest. Försökte själv att bli frisk men klok som han är blir han till slut tvungen att söka hjälp. Han bokar tid till vårdcentralen och träffar en läkare som skriver ut antidepressiv medicin samt remiss till psykiatrin.
Väntan är lång för honom och medicinen han får hjälper inte alls. Nu är det så illa att han inte kan jobba. Äntligen kommer en kallelse till psykiatrin. Första veckan i maj skulle han få komma. Han känner nu ett hopp om att få hjälp. Men vad händer, dagarna innan får han ett nytt brev om framflyttad tid till mitten på maj!
Han kämpar på i det tysta och försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Familjen runtomkring honom försöker stötta. Vi närmar oss mitten på maj och nu hoppas vi han kan få bra hjälp..
Men åter igen, dagarna innan läkarbesöket, kommer nytt brev om framflyttad tid till slutet av maj! Hur är det möjligt? Är det ingen som undrar hur han klarar sig eller mår under tiden alla tider skjuts fram? Vi anhöriga är jätteoroliga för honom.
För inte så länge sedan miste vi en stor stjärna Avicci. Vem tar ansvar för att inget ska hända min älskade systerson?
Önskar svar från ansvarig chef inom psykiatrin varför bokade tider blir framflyttad hela tiden? Samt tips på hur vi kan hjälpa honom under tiden.
Orolig anhörig