Hur känner man igen en häxa? Den dystra sanningen är att det inte finns några svar. Hon, eller för all del han, kan ruva var som helst, redo att sätta tänderna i närmsta barn.
Åtminstone enligt den brittiske författaren Roald Dahl var norska föräldrar hedrade sitt hemland genom att döpa sonen efter Norges nationalhjälte Roald Amundsen, killen som kom först till Sydpolen.
Dahls barn- och ungdomsbok om Englands häxor kom ut 1983, en i grunden rätt svart historia om en liten pojke vars båda föräldrar omkommit i en bilolycka och därför tvingas flytta hem till sin mormor i Norge. Bestemor är inte att leka med, åtminstone är hon inte av den curlande och överbeskyddande sorten. Hennes godnattsagor borgar för kallsvettiga nätter kantade av mardrömmar om damer som bjuder barn på kokosbollar i ena stunden och slukar dem med hull och hår i den andra.
När pojken och mormor så reser till England råkar de hamna på just det hotell där landets alla häxor samlats för att konferera om hur de bäst utrotar det mest motbjudande de vet, nämligen barn. Hela huset vimlar av damer som bär häxans främsta kännetecken: handskar, peruk och blått spott. Och det dröjer inte förrän häxorna fått upp vittringen på pojken.
Av denna älskade barnskräckis har Unga Dramaten nu gjort en fartfylld föreställning proppad med hårresande scener, finurliga kostymer, situationskomik, dråpliga repliker, Donald Trump (!) och travesteringar på klassiska filmer av läskigt slag. Så hörs till exempel ljudslingan från duschen i "Psycho" när häxorna är i färd med att förvandla barn till möss. För det är bland annat så själva utrotandet ska gå till...
Marie Richardson spelar storhäxan själv och det med bravur. Genomgjutet motbjudande från första stund i sina lismande försök att få pojken och hans polare Bruno i fällan för fortsatt färd till - musfällan. Johannes Bah Kuhnke är också lysande, som häxa, men alldeles särskilt som kock när han utan att blinka delar ett lamm i två. Precis som Roald Dahl själv väjer regissören Alexander Mørk-Eidem inte för tillvarons mindre behagliga inslag. Elin Klingas underdåniga servitris är inte heller dum och imponerar gör förstås också de barn som turas om att spela pojken.
Ja, det är en rolig föreställning, så bra att lusten att gå hem och läsa om boken vaknar upp. Eller kanske ännu hellre lyssna på Johan Ulvesons oslagbara inläsning. Den kan tävla till och med med en kväll på Dramaten.
Eva Axelsson