Jack Werners rappa, stundtals roliga och dessvärre mycket aktuella bok om myter, troll och fejkade berättelser på nätet har en titel som låter som ett skämt fast den inte är det.
”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” var nämligen något Mats skrev på sitt Facebookkonto efter att ha läst en artikel på Storkens Nyheter, en sida ungefär lika seriös som dess namn. Här beskrevs hur nioåriga Alva fått två timmars kvarsittning efter att ha haft ett mobilskal med den svenska flaggan på.
Varför spelade det då mindre roll för Mats om berättelsen om Alva var sann eller inte? Det är där någonstans Werner börjar gräva. Han tycker inte om modeordet ”fake news”. Det får oss att missa vad det är som gör att vissa saker, hur påhittade de än är, kan rusa vidare som ett aldrig tystande smatterband genom nätets ändlösa rader av ettor och nollor. Centralt är istället kombinationen av ett nytt kommunikationsverktyg, som vi inte hunnit vänja oss vid, och den mänskliga drivkraften att hitta stöd för vår egen världsbild. Läs bokens titel igen och du förstår kanske varför Mats tyckte att det inte spelade någon roll om storyn var fejkad eller inte. Det viktiga var att den bekräftade hans världsbild som gick ut på att den som viftar med svenska flaggan genast anklagas för att vara rasist.
Åtskilliga av de 41 berättelser som Werner går igenom visar hur något som är påhittat kan få enorm spridning om det sker i ett sammanhang där rädslan bottnar i något många redan upplever som verkligt. Fenomenet med problem och ryktesspridning via kommunikationsteknik är annars inte så nytt som vi kanske tror. Redan 1912, efter Titanics förlisning, ägnade sig radioamatörer åt att sprida rykten som försvårade för den ville få klart för sig vad som hänt vid katastrofen.
Werner placerar annars brytpunkten, då allmänheten började lita lika mycket på privatpersoners berättelser som på journalisternas, till 11 september 2001 och attacken mot World Trade Center. Det var också en händelse som skulle snart skulle omges av rykten och skrönor. Genom att vika en dollarsedel påstods ett brinnande torn framträda. Veks den på ett annat vis skulle baksidestecken bilda namnet Osama.
Jag uppskattar hur Werner använder sig av både historia och grävande journalistik för att visa vad som faktiskt är sant och hur olika fenomen kan förstås. Ju längre hans berättelse fortskrider desto mer mörknar och oroar den. Sprickan mellan världen som den beskrivs i traditionell media och en annan, som genom lögner och överdrifter, vill motbevisa den har djupnat. De ryska nättrollens påverkan har blivit så stor att det kan avgöra hela länders president- eller riksdagsval. Främlingsfientliga krafter har flyttat fram positionerna, något som exempelvis Eskilstuna-Kuriren beskrivit då det synat ”Granskning Sverige”.
Här och var antar Werners berättelse formen av en konkret kurs i nät- och källkritik. Läsaren uppmanas att slå på sin egen varningslampa då vi är på väg att okritiskt acceptera något därför att det bekräftar den världsbild vi redan har. Alltsamman låter klokt men bevisligen har det för många inte varit lika lätt som det kanske verkar. Att inte bara privatpersoner utan också traditionella medier haft en läxa att lära visas av hur vissa nätmyter blivit braskande löpsedlar. En närmare granskning av den påstådda ”hatstormen” mot Åhléns färgade lucia visade att den bottnade i en mängd kommentarer från en liten grupp av nättroll.