Det var landstingsdirektör Jan Grönlunds lönelyft från 128000 kronor i månaden till 140000 som orsakade landstingets agerande efter att vi krävt av personalchefen att få ta del av anställningsavtal och konfronterat ansvariga. Det är bara ett av flera exempel på hur landstingets eller kommunernas kommunikationsenhet kan handla.
Ett annat exempel: I höstas granskade vi barnkliniken och att antalet vårdplatser skulle reduceras. Landstingets kommunikationsenhet svarade med att skicka ut ett pressmeddelande (utan att någon ifrågasatte neddragningen, förstås) om barnklinikens vårdplatser. Återigen innan vi hade publicerat.
Det finns flera exempel hur landstinget och kommuners kommunikationsenhet har tagit som sin uppgift att gå till angrepp mot den fria pressen.
En myndighets kommunikationsenhet skickar mejl till en av tidningens reportrar och beskriver vad man tycker om artikeln, som en recension. En anställd på en av länets kommunikationsenheter skriver en vardag klockan 16.16 på sin Facebooksida att han skickat ett pressmeddelande "Tyckte det tog lite väl lång tid innan frågan som alltid är överordnat allt annat kom från media, men till slut kom den, vad är lönen..." och underskrivet med hashtaggen "sjuktförutsägbart".
Andra exempel: En kommunikationsenhet efterlyser ett möte med två reportrar på en av länets tidningar för att diskutera om pressmeddelandena ska vara korta eller långa. Eller den kommunikatör som till reportern ställer frågan om vad som kommer i tidningen i morgon (strider mot efterforskningsförbudet). Eller kommunikationsdirektören som vill ha ett möte om hur den fria pressen bedriver sin bevakning av myndigheten.
Och så finns det kommunikatörer som kräver att få godkänna hela texter eller citat (finns ingen regel eller lagrum som ger kommunikatören eller någon annan att ta del av en text).
Landstingets och andra myndigheters agerande kan framstå som högst oortodox och ställer ju en hel del frågor:
Är det detta skattemedlen ska gå till? Vilket skäl har en myndighet att skriva om vad den fria pressen ska publicera innan det ens har publicerats?
"Men informatörer som är betalade med skattepengar ska inte mörklägga, de ska ägna sig åt att förmedla och göra information tillgänglig."
Gunnar Nygren är medieprofessor på Södertörns högskola. Han menar att det vuxit fram trend bland myndigheter att attackera den fria pressen.
– Det är en trend, fler kommunikatörer försöker styra bort den negativa bilden. Men informatörer som är betalade med skattepengar ska inte mörklägga, de ska ägna sig åt att förmedla och göra information tillgänglig. Samtidigt har de en uppdragsgivare där det landar i både marknadsföring och information, man skiljer inte på det, säger han.
Gunnar Nygren säger att ett marknadstänk dominerar inom den offentliga sektorn, man vill ha nöjda kunder och inte längre nöjda medborgare.
– Och styrs man av ett marknadstänkande blir den offentliga bilden viktigt. Det är politiskt styrt att det blivit så.
Jonas Nordling är ordförande i Svenska journalistförbundet. Han undrar varför myndigheter lägger så mycket "krut" på sina kommunikationsenheter. Och han tycker det är "suspekt" att kommunikationsenheter väljer att publicera pressmeddelanden och artiklar på sina hemsidor efter att den fria pressen ställt frågor om landstingsdirektörens lön eller gjort andra efterforskningar.
– Det är inte seriöst. Det kan man ifrågasätta. Det handlar mer om dålig krishantering, säger Jonas Nordling.
Jenny Madestam är välkänd lektor i offentlig förvaltning vid Södertörns högskola.
– Företag och myndighetspersoner kan känna sig jagade av journalister, som hittat oegentligheter. Som kommunikatör vill du föra ut det positiva och en bra bild av arbetsplatsen.
Kommunikatörer ägnar sig inte bara åt att angripa den fria pressen med pressmeddelande. Det kan även handla om möten med nyhetsredaktioner, i bland med politiska förtecken, där man ifrågasätter granskningen.
Och i takt med ökningen av antalet kommunikatörer tilltar även kommuners och landstings meddelanden till allmänheten och media. Det formligen sköljs ut meddelande från myndigheterna, som riskerar drunkna i nyhetsfloden. Eller som Jonas Nordling uttrycker det: kommunikatörerna "kan skapa ett brus".
Som kommunikatör vill du föra ut det positiva och en bra bild av arbetsplatsen.
Lön är det tydligaste tecknet på status, hävdar Patrik Hall, professor i statsvetenskap på Malmö högskola. Han säger att kommunikationsdirektören i ett landsting eller kommun brukar "konstigt nog" vara en av de mest välavlönade tjänsterna. Vad beror det på? undrar han.
Medellönen för en grundskollärare är 32200 kronor i månaden (SCB, 2016).
Medellönen för kommunikatörerna i bland annat Nyköpings kommun är 39579 kronor i månaden, i Strängnäs 38618, i Katrineholm 35340, i Eskilstuna 34957.
Sjuksköterskorna i Sörmlands landsting (sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor, barnmorskor) är efter lång kamp numera löneledande i landet med 33800 kronor i månaden, inkluderat även chefer och ledare.
Medellönen för landstingets kommunikatörer är 36130 kronor i månaden, alltså drygt tvåtusen trehundra kronor mer än landets löneledande sjuksköterskor.
Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro blir upprörd över löneskillnaderna.
– Jag tycker det är fel. Man (kommuner och landsting) lägger pengar på fel saker och har tappat sitt fokus på vad man ska göra, vad själva kärnverksamheten är. Det måste vara viktigare att rädda liv, men då lägger man pengar på kommunikationsenheter!
Patrik Hall:
– När det gäller byråkratitillväxten så är det bekvämare att sitta på möten än att till exempel ta hand om patienter.
Fotnot: Landstingets kommunikationsdirektör kommenterar i kommande avsnitt av granskningen.