Kundtjänstmedarbetaren Sara Svantesson grimaserar som om hon ska kräkas, vänder sig till personalansvarige Mats Larsson som värmer kålpuddingen och vrålar tio centimeter från hans ansikte:
– Å, fy fan va äckligt! Gör alla en tjänst och ta livet av dig!
Mats Larsson lyfter lugnt ut sin matlåda i glas från mikron, häller innehållet över Sara Svantessons hjässa och väser så att saliven sprutar:
– Du är så jävla ful och tjock och korkad! Ingen man skulle vilja ta i dig ditt äckel.
Startskottet har gått för en helt vanlig matpaus på en helt vanlig arbetsplats. Ekonomiassistenten Benke Lindlund som äter ärtsoppa vid ett av borden skrattar högt och ljudligt innan han blixtsnabbt vänder sig mot Sara Svantesson och eldar på:
– Du är så jääävla långrandig, gnällig och patetisk. Mänskligheten måste vara sönderavlad när såna freaks som du föds.
Sara Svantesson torkar brunsås ur håret och skriker i falsett:
– Hur kan ni ens leva med er själva? Hur kan ni inbilla er att ni är genuina, goda människor?
Mats Larsson har hämtat en reservmatlåda ur frysen och sätter in den i mikron innan han plötsligt tar tag i Sara Svantessons såsiga hårman och viskar i hennes öra:
– Du ska dö. Din jävla hora.
Situationen är påhittad men citaten finns och är på riktigt. Det är helt vanliga, vardagliga kommentarer som människor i sociala medier får utstå dagligen för att de står upp för något, sticker ut eller bara existerar.
I morgon är det val och vid datorskärmen har rysstroll och kanske rent av helt vanliga Sara-, Mats- och Benke-troll bunkrat upp med energidryck och snacks och skruvat upp tonläget. Det känns mer och mer som om valet står mellan förnuft och galenskap samtidigt som normaliseringen av galenskap är en snöboll i rullning.
Och samtidigt som galenskapen frodas där i rymden anammas tonläget och ordbruket även av folk som vill in i demokratins finaste rum.
Det borde inte vara för mycket begärt att få se hyggligt folk kandidera dit. Och med hyggligt menar jag inte fifflande, ljugande, våldsförhärligande, kvinnofientliga, särskrivande, kriminella rasister. Det känns bedrövligt att ens behöva påpeka en sådan sak.
Men de senaste veckornas smutsiga kampanjande och viktiga avslöjanden om fulpolitiker har fått mig att verkligen, verkligen längta efter den vuxne i rummet (om ordet vuxen betyder respektfull, ödmjuk och värdig, vilket inte nödvändigtvis hör vuxenvärlden till). M-ledaren Ulf Kristersson har pratat om hur viktig den personen är, men jag har knappt sett röken av hen någonstans i valrörelsen.
Den vuxne i personalmatsalen, på twitter, i slutdebatten, i Ica-kön, vid biltvätten, framför datorskärmen; hen får min röst. I morgon och alla dagar.