Mattelektionen har precis börjat. Läraren börjar dela ut papper med uppgifter till eleverna. En av dem formar direkt pappret till en strut och börjar blåsa trumpet i den. Det blir som en krigssignal till två andra elever. Och så utbryter kaoset. De tre springer runt i klassrummet, tjoar och hoppar på bänkar.
Lärarens traditionella reaktion skulle ha varit att strängt uppmana eleverna att sätta sig i bänkarna och vara tysta. Därefter höja rösten om de inte lydde, och kanske försöka ta tag i dem och försöka tvinga dem att lugna ner sig. Resultatet hade sannolikt blivit det motsatta.
Men händelsen utspelade sig i Näshultaskolan som valt ett annat sätt att hantera liknande situationer.
Nu hänvisar läraren i stället övriga elever till ett annat rum där de kunde ta itu med sina uppgifter i lugn och ro. De tre bråkstakarna – som de traditionellt kanske skulle ha kallats – fortsätter leva runt. Men inte så länge. Efter kanske tio minuter lugnar de sig och sätter sig i sina bänkar. Lektionen kan fortsätta även för dem.
[fakta nr="5"]
Situationer som denna är inte vanliga, och det har inte hänt igen sedan den dagen.
Det kan verka som om det råder en låt gå-mentalitet. Så är det inte. Tvärtom är det ett medvetet förhållningssätt som Näshultaskolan tillämpar sedan drygt ett år tillbaka. Det kallas lågaffektivt bemötande. Metoden har utvecklats av den danske psykologen Bo Hejlskov Elvén med utgångspunkt från neuropsykologi, stressforskning och affektteori.
‒Vi vill att alla barn ska få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt, men alla barn har inte samma förutsättningar, säger Näshultaskolans rektor Pernilla Säholm Corizza.
[fakta nr="3"]
‒De flesta klarar ett nej eller en tillrättavisning. Fast i nästan varje skolklass finns det någon eller några som inte gör det. Barn som är extra känsliga, barn som lätt blir frustrerade och har svårt att kontrollera sitt handlande. Barn som ännu inte har den färdigheten. Det hjälper inte att säga åt dem. Då blir allt i stället ännu jobbigare, både för dem och för omgivningen. De här barnen smittas av andras affekt.
Barnen kan ha en diagnos som till exempel adhd, asperger eller autism. Men inte nödvändigtvis. Det kan också vara barn som har det jobbigt under en period av olika skäl. Föräldrarna kanske ligger i skilsmässa eller att en nära anhörig har dött. Eller barn som reagerar starkt när de upplever att kraven blir för svåra.
Man blev tvungen att tänka bort allt man tidigare har lärt sig.
Sara Carlén, lärare
Pernilla Säholm Corizza berättar om hur skolan kom fram till att tillämpa lågaffektivt metoden:
‒Som rektor får man hela tiden till sig nya tankar och arbetssätt. För tre år sedan fick jag kännedom om lågaffektivt bemötande. Ju mer jag tog reda på desto mer intressant tyckte jag att det var. Jag började fundera på om det var något för oss. Men det räcker ju inte om jag vill och det kommer uppifrån som en order
Därför avvaktade hon ett lämpligt tillfälle att ta upp tanken.
Tillfället kom i samband med planeringen av personalens kompetensutveckling. Där uttrycktes önskemål om att satta kommunikation i fokus. Kommunikation inom personalgruppen och med barn, till exempel hur man ger och tar emot kritik.
Det mynnade ut i att personalen under ett år jobbade med dynamiskt mindset som handlar hur man tar sig an utmaningar. Eller som Pernilla Säholm Corizza förklarar det:
‒Om vi ska förenkla det handlar det om att vi kan lära oss av allt vi stöter på, om vi övar på det vi inte ännu kan och om vi vågar pröva. Ett misslyckande är inte ett misslyckande utan något som tar oss framåt och utvecklar oss.
[fakta nr="1"]
Arbetet med dynamiskt mindset blev inkörsport till att börja med lågaffektivt förhållningssätt. I ett nästa steg ville personalen utvecklas kring hur man bemöter och arbetar med barn i behov av särskilt stöd. Pernilla Säholm Corizza berättade då om lågaffektivt bemötande och personalen var beredd att testa.
Sara Carlén är lärare i en förskoleklass och har varit med från starten.
‒Min första reaktion var att det kände ganska utmanande, berättar hon. Man blev tvungen att tänka bort allt man tidigare har lärt sig. Samtidigt var det skönt att få ett nytt redskap. Och man måste hela tiden vara kreativ, fantasifull och rannsaka sig själv. Det gäller att hitta nya strategier för att inte göra det ännu jobbigare för ett barn som redan har det jobbigt.
Hon ger ett exempel på just en sådan situation.
Ett frustrerat barn på skolgården kastade pinnar vilt omkring sig. Att gå fram till barnet och kräva skärpning hade inte gett någon effekt, snarare gjort allt värre. Sara Carlén kom då på att hon hade ett äpple i fickan. Hon rullade i väg det mot barnet som avbröt sitt pinnkastande, tog upp äpplet och började äta. Hon hade lyckats avbryta barnets frustration. När allt lugnat sig skulle det finnas tid att prata om det som hänt.
Grundtanken är att barn som kan uppföra sig gör det. Barn som inte uppför sig kan inte. Lågaffektivt bemötande är alltså inte nödvändigt för alla barn på skolan, men ändå något som genomsyrar arbetet i både förskolan och skolan.
‒Vi lär ju känna alla barn och ser vad olika individer behöver, säger Sara Carlén. Fungerar det inte när vi gör som vanligt får vi ta till andra verktyg.
[fakta nr="2"]
Specialläraren Christian Andersson började jobba i Näshultaskolan förra hösten när arbetet med lågaffektivt bemötande redan var i gång. Förhållningssättet presenterades för honom redan på anställningsintervjun.
‒Jag tyckte det lät intressant, men också som en utmaning, säger han. Man minns ju från sin egen uppväxt hur det kändes att åka ut i korridoren eller bli kallad till rektor. Jag upplever att det här skapar en lugnare miljö.
Han berättar om ett tillfälle när en elev sprang i rasande fart fram och tillbaka i korridoren.
‒Jag visste att det var meningslöst att säga till barnet eller att försöka jaga i fatt. Det hade bara triggat barnet ännu mer.
I stället satte sig Christian Andersson och en annan personal och spelade ett spel. Det dröjde inte många minuter innan eleven blev nyfiken och slog sig ner för att också spela. Sedan var det inga problem att ta itu med mattelektionen.
Pernilla Säholm Corizza ger en tankeställare kring att ta hänsyn till olika individers förutsättningar:
‒Tänk dig att det är idrottslektion och eleverna ska springa 100 meter. Då säger en elev: "Men jag har ju inga ben". Läraren skulle knappast svara: "På den här skolan har vi inte som tradition att inte ha några ben. Här har vi som tradition att alla ska springa."
Hur föräldrar och andra anhöriga har tagit emot skolans nya arbetssätt varierar.
‒En del tycker att det är det bästa som har hänt, säger Pernilla Säholm Corizza. Andra är tveksamma och säger att de har svårt att ta till sig det här.
Personalen ser redan se positiva effekter.
‒Jag tycker att det är stor skillnad mot förut, många har blivit mer lyhörda, säger kuratorn Lotta Ringkvist.
‒Dessutom ser jag en större öppenhet mellan personalen. Metoden i sig som ger gott samarbete och prestigelöst förhållningssätt då hjälp från varandra behövs hitta bra, kreativa och ibland enkla lösningar på besvärliga lägen
Det visar en situation från förskolan, som också tillämpar lågaffektivt bemötande.
Personalen suckade över ännu en kaotisk eftermiddag. Bakgrunden var att ett av barnen spårade ur om hen inte fick frukt först av alla under fruktstunden. Resten av dagen blev jobbig för alla – barnet, resten av gruppen och de vuxna. Rektorn undrade då varför inte barnet kunde få sin frukt först, för allas trevnad. Så fick det bli och de jobbiga eftermiddagarna upphörde.
‒Vi tar ett steg i taget, nästa kan bli att barnet i stället får dela ut frukt till de andra, förklarar Pernilla Säholm Corizza.
Det är nu andra läsåret Näshultaskolan jobbar med lågaffektivt bemötande, och man tänker fortsätta. Eller som Pernilla Säholm Corizza uttrycker det:
‒Vi håller fast, håller i och håller ut för vi tror på det här. Men naturligtvis kommer vi att utvecklas och lära mer. Det går ju ut på det och ingår i vårt kvalitetsarbete.