En mer än 80-sidig manual med namnet ”Användandet av informatörer i polisens kriminalunderrättelseverksamhet” gavs ut av Rikspolisstyrelsen 2006. Tidningen har tagit del av delar av manualen. Där står att läsa att uppgifterna från informatörerna ofta är helt avgörande för polisen. Det ”har visat sig vara en effektiv metod som borde användas i ökad utsträckning”.
Den som sköter kontakten med informatören, från polisens sida, kallas hanterare och kontrolleras av en särskild kontrollant.
Alla som lämnar upplysningar är inte informatörer, utan ett antal kriterier behöver uppfyllas. Bland annat ska personen ha lämnat detaljerad information under en ”icke obetydlig” tidsperiod. För unga informatörer finns särskilda anvisningar, bland annat ska två hanterare alltid vara med när man träffar unga, varav en av samma kön som den unge.
Vad tjänar informatören på att utsätta sig för risken det innebär att vara informatör? I informatörsmanualen skiljer man på ”intern gratifikation – belöning med interna medel vid polisiärt resultat”, ”extern gratifikation - belöning med externa medel”, ”omkostnadsersättning”, som kan betalas ut för faktiska kostnader eller för en bestämd tidsperiod. ”Lifestyle payments” (livsstilsbetalningar) nämns också. Alla ersättningar, även sådant som telefonkort, ska redovisas som tipspengar. Tipspengar som leder till polisingripanden är skattefria.
Någon standardersättning finns enligt manualen inte, och ska inte finnas. ”Polismännen/hanterarna ska inte ha möjlighet att förutse på vilken nivå en eventuell belöning kan hamna.”
I ett examensarbete från Handelshögskolan i Göteborg 2015, skriver författaren Patrick Nzamba att informatören kan få hjälp med praktiska göromål, som myndighetskontakter. För andra informatörer kan tryggheten i att ha en myndighetsperson att rådfråga vara avgörande, kanske särskilt eftersom informatörerna själva rör sig i kriminella miljöer.
Informatörens roll ska inte vara någon gräddfil för brottslingar. Begår de brott själva ska de åtalas. Polismästare Johan Levin sa i en intervju med tidningen i januari så här:
– De upplyses redan i början att de absolut inte får begå brott för att få fram information. Om polisen skulle upptäcka att de begått brott, då kommer de att åtalas. De har inga som helst genvägar genom rättssamhället.
Men enligt källor, som tidningen talat med, sker det att enskilda poliser ser åt sidan när det gäller informatörernas brottslighet.
– Ser man att de har en pistol säger man ”den där är nog av plast” och tittar bort, säger en polis som vill vara anonym.
Enligt manualen ska hanteraren omedelbart rapportera om det finns misstanke om att informatören ”agerar som provokatör, är opålitlig, uppträder bedrägligt eller underlåter att följa hanterarens direktiv”.
Runt informatörerna är hemlighetsmakeriet stort. Att polisen ens bekräftar att det finns informatörer, som på presskonferensen i januari 2017, är ovanligt.
I ett reportage i Polistidningen i december 2012 säger polisen och hanteraren ”Sam” att han tycker att mycket av hemlighetsmakeriet är nödvändigt, men att det bör gälla arbetsmetoderna, inte det faktum att fenomenet finns. ”Att knappt bekräfta att vi existerar väcker bara nyfikenhet och föder nya frågor”.
”Sam” berättar också, att för hanterarna är hemlighetsmakeriet ofta svårt. Det gäller att ha förklaringar till varför man syns i en viss miljö med vissa personer, och man kan aldrig prata med kollegor om jobbet.