‒Pappa satte sig ner med mig och min bror och sa: "Innan sommaren kommer ni inte att ha någon mamma längre". Fem dagar senare var hon borta.
Petra Blombergs mamma hade varit sjuk i cancer i flera år, men det gjorde det inte lättare för den nyblivna 18-åringen och hennes tvillingbror att förstå vad som hände. Som en del i sorgearbetet valde hon att gå till en tatueringsmammastudio och skapa något som kunde hjälpa henne att minnas sin .
På underarmen sitter sedan dess en bild av en astronaut som står i gräset. Ovanför, fäst i ett snöre, hänger en ballong i form av en måne.
‒Den symboliserar längtan efter något, att få träffa mamma igen. Hon dog också på natten och det är på natten när jag tittar på månen som jag tänker mest på henne, säger Petra Blomberg.
Det har nu gått tre år, och astronauten har fått sällskap av fler tatueringar som symboliserar hennes liv och intressen. På låret sitter ett pågående projekt, en stor bild av favoritbandet Ghost som hon ritat själv. Den är tänkt att bli klar i sommar.
‒Tatueringar berättar en historia om en själv. Jag vill tatuera större delen av min kropp. Nästa steg blir att skriva ordet "mamma" ovanför ena bröstet, säger Petra Blomberg.
Hon berättar att de flesta reagerar positivt när de ser hennes tatueringar. Folk tycker att de är fina och personliga. Inom hemtjänsten händer det att de äldre som hon träffar frågar om dem.
‒I början trodde jag att äldre människor ogillar tatueringar men jag möts bara av snälla kommentarer, säger hon.
Vad hennes mamma hade sagt om hon vetat att dottern lagt sig under nålen kommer hon aldrig att få veta.
‒Hon var varken för eller emot tatueringar, men min pappa gillar dem inte. Jag har inte berättat för honom i förväg, han har fått upptäcka dem när jag redan har gjort dem.
Det finns inget med själva tatueringarna som hon ångrar. Däremot finns det ett och annat från sin mammas sista tid i livet som hon skulle göra annorlunda om det gick.
‒Jag vågade aldrig gå in till henne på slutet och säga hej då ordentligt. Det önskar jag att jag hade gjort.