Jag har alltid varit övertygad om att jag aldrig ska bli som min far.
Pappa har sedan länge jag kan minnas varit allergisk mot störande element i sin omgivning. Barn som spelar fotboll på gatan, personer som spelar hög musik, och föräldrar som engagerar sig på tok för mycket under barnens fotbollmatch.
En gång när pappa skulle följa med på min brors match kunde pappa inte hantera situationen. I min brors fotbollslag fanns det mammor som vrålade ut sina reaktioner över det som hände under matchen. En gång gick det överstyr.
(På skånska)
”Markus kom igen då, spela hemåt. Ja men för fan domaren, e du körd i huvet, de var ju solklar straff”.
Detta fick min pappa att nästan kollapsa. Det blev helt enkelt för mycket för honom. Den enligt honom IQ-befriade totalt meningslösa grottmänniskoattityden fick honom att göra något väldigt drastiskt.
I en protest mot sin egen sons fotbollslag gick han över till motståndarlagets sida. Där var det tyst, ingen skrek och inga morsor vrålade ut sina reaktioner.
En annan gång där pappa inte kunde hantera situationen var när jag skulle på kalas.
Kalaset var ett kalas där föräldrarna skulle vara med och vis av erfarenhet visste pappa att detta skulle innebära att han var tvungen att kallprata.
Pappa ville inte gå. Två timmar innan kalaset började startade han en förhandling med mig. Pappas erbjudande var att jag skulle få presenten, plus 100 kronor, och ett Happy Meal om jag gick med på att inte gå på kalaset.
Det hela slutade med att jag fick 150 kronor i stället och pappa fick sin vilja igenom. En vinst för oss båda. Inte ens jag ville gå, men det sa jag aldrig.
Allt detta hände för 15 år sedan. Då och då har jag tänkt tillbaka på det och tänkt att så vill jag inte bli.
Nu vet jag bättre. Jag vill bli så. Jag är så.
I går satt jag och surade. Ett grannbarn spelade fotboll mot min dörr. En granne spelade för hög musik. Ett fotbollslag spelade fotboll.
Tack pappa, jag älskar dig.