För andra gången på kort tid lyckas regeringen samla en bredare uppslutning kring reformpolitiken på skolområdet, från parter som inte självklart varit att räkna med.
I går var det utbildningsminister Jan Björklund och företrädare för skolornas huvudmän och lärare som visade upp en samsyn om förbättringar och ökade krav i rekryteringen av lärare.
Nyligen var det en bred parlamentarisk uppgörelse mellan sex partier om hur man ska hantera villkoren för de icke-kommunala skolorna. Den senare uppgörelsen skedde i en parlamentarisk utredning. Men en del knutar löstes, har det sedan framgått, i överläggningar direkt mellan Jan Björklund (FP) och Stefan Löfven (S).
I gårdagens gemensamma avsiktsförklaring deltog Jan Björklund själv, samt ordförandena i de båda lärarfacken inom SACO och TCO samt ordföranden i Kommunförbundet SKL och ordföranden i Friskolornas Riksförbund.
Det hör till poängerna att den sistnämnda är tidigare riksdagsledamoten Mikaela Valtersson, som var en av de ledande inom MP under samarbetet med Socialdemokraterna förra mandatperioden.
Hon förlorade sedan ett val av språkrör när den nuvarande ledningen tog över och kände sig så utmotad att hon klev av och nu alltså dykt upp i ledningen för de ickekommunala skolornas intresseorganisation.
Men de viktigare undertecknarna som utbildningsministern har med sig är ändå de tunga parterna på lärardelen av arbetsmarknaden, SKL och de båda lärarför- bunden.
Det är i relationerna mellan dem, och i dragkampen mellan olika avtalsområden på det kommunala fältet, som mycket av de senaste årens skolreformer i värsta fall kan urholkas.
Går det inte att förändra såväl inkomststrukturen mellan lärare med olika kompetens och erfarenhet som lönenivån för lärare gentemot andra delar av arbetsmarknaden kommer det att bli svårt att få fler, mer välutbildade och skickligare personer att söka till lärarutbildningarna.
Därför är det utan tvekan ett positivt tecken att de här parterna på en och samma gång visar att de är ense om att uppgiften behöver lösas och att de markerar sitt stöd för flera av de beslutade och kommande åtgärderna från regeringens sida.
Det har annars inte saknats tendenser till att diverse organisationer och partier framför allt varit intresserade av att i olika kombinationer göra taktiska markeringar och krypskjuta mot utbildningsministern, som är den drivande kraften bakom skol- reformerna.
Här är både friskoleuppgörelsen och samlingen kring riktlinjer för lärarrekryteringen onekligen framsteg, och de bör underlätta en hel del för Jan Björklund.
Sådana saker som lätt möts av sura miner, såsom lärarlegitimationen och de Björklundska statsbidragen för att ändra lönestrukturen med höjningar av särskilt kvalificerade lärare, får ett brett och uttryckligt stöd.
Det kan bara vara nyttigt.
Annars är det ju slående hur det gång på gång kommer fram nya prov på brister och flumskoletendenser när reformpolitiken för skolan gör att det vänds på ännu fler stenar.
Tydligen har det varit svag uppföljning och betygsättning i den praktiska utbildningen av lärarstudenter ute på skolor, och nästan ingen har underkänts.
Det är bra när regeringen har både fack och arbetsgivare bakom sig då det gäller att införa flergradig betygsskala och förbättra utbildningskvaliteten med bland annat övningsskolor efter finländsk förebild.
Det har funnits en växelverkan mellan grundskolans svagheter och svagheter i den högre utbildningen på högskoleorter.
Att problemet angrips från båda hållen är det enda möjliga.
Dessutom måste alltså lönesättningen dra åt samma håll.
Bredare enighet än vanligt. Mikaela Valtersson, friskolorna, Eva-Lis Sirén Lärarförbundet, Jan Björklund (FP), Bo Jansson, Lärarnas Riksförbund och Maria Stockhaus, SKL, håller presskonferens om lärarrekryteringen.
Foto: Janerik Henriksson /SCANPIX