Det har funnits ruskigare scenarier. Innan det var riktigt klart att efterträdaren till Bush den yngre skulle heta Obama gav konfliktforskarna Tim Lynch och Bob Singh vid University of London ut en bok om hur konflikter som präglade Bushs styre inte var knutna till hans person utan funnits före Bush och kunde väntas fortsätta med lång kontinuitet även efter honom.
De hade en del tänkvärt att säga, men inledde boken med ett fingerat tv-tal i juni 2016 där Obama eller någon som kommit i stället för honom har svarat med kärnvapen sedan atomladdningar som detonerat i tre amerikanska storstäder konstaterats vara Irans verk. Detta var väl mest ett något simpelt försök av författarna att med en sensationell upptakt göra en rätt snustorr säkerhetspolitisk debattbok mer säljande. En rad andra allvarliga risker med iranska atombomber har dock länge sysselsatt utrikespolitiskt ansvariga i åtskilliga länder.
Även om det på fler håll än i Sveriges Radio varit en vanlig språkregel att Iran "av väst" har "misstänkts" ha kärnvapenambitioner har det sedan många år stått klart att Irans regim anstränger sig för att få kärnvapen. Delavtalet löser inga huvudfrågor, men kan testa parternas vilja och förmåga att fortsätta till en riktig uppgörelse. I den måste i så fall ingå att Iran gör sig av med de anläggningar, uranförråd och annat som är till för kärnvapen och inte behövs för att bygga och driva kraftverk.
Kanske ser vi nu en ovanligt kreativ uppläggning för att öppna en tidigare låst situation. I en första etapp byts en avsevärt utökad inspektion och kontroll av Irans anläggningar, där ett antal aktiviteter ska avstanna eller begränsas, mot en villkorad lättnad i begränsade delar av de ekonomiska sanktionerna samt frisläppande av en del pengar som är frysta i väst. Båda parter får skäl att visa att de håller sina delar av avtalet och underlättar en fortsättning.
Det kan spricka på minst tre sätt. Delar av regimen i Teheran vill inte avstå från atomvapen och kan åter vilja förhala för att sedan kunna fortsätta som förut. En del länder som motvilligt deltagit i sanktionerna kan passa på att göra affärer, göra kvarvarande sanktioner ihåliga och ge intrycket att Iran har råd att låta den större uppgörelsen utebli. Kongressen i Washington kan införa fler sanktioner som Obama och utrikesminister Kerry menar är kontraproduktiva i just detta läge. Då kan kongressen skada USA:s trovärdighet genom att sänka presidentens trovärdighet – ett högst oansvarigt handlande i så fall.
Det förhandlingsläge som nu uppstått hade inte varit möjligt utan dels avancerad underrättelsetjänst, dels ett militärt hot, och dels – i praktiken avgörande – ovanligt kraftfulla ekonomiska sanktioner
I det utbredda hackandet på Obama och på USA har betydelsen i denna sanktionspolitik underskattats eller tappats bort i nyhetsförmedlingen. Under rätt många år undergrävdes också möjligheten till effektiva ekonomiska påtryckningar av bland annat länder som Tyskland och Österrike, som hade stora exportintressen i Iran. Det har sedan ändrats. Om delavtalet i helgen verkligen blir historiskt kan bara de fortsatta förhandlingarna visa.