Satu är född och uppväxt i Esbo i Finland, som är ett finsktalande område, och var 19 år när hon flyttade till Sverige.
– Tanken var att jag skulle testa i ett halvår hur det är att bo här. Det blir 15 år nu i mars.
Det var kärleken till Max pappa som förde henne över gränsen och när hon fick jobb på Sverigefinska förskolan i Eskilstuna var saken given att hon skulle stanna. Men hela hennes släkt bor kvar på andra sidan Östersjön.
Satus sambo Emil är från Bulgarien så hemma är det tre språk som gäller – svenska, finska och bulgariska. Som om det inte vore nog går sonen Max, 11, på Engelska skolan där hälften av lektionerna är på engelska.
– Numera kommer jag hem när jag kommer till Sverige, säger Satu. Men det är en speciell känsla att vara i Finland, det går inte att filtrera bort språket på samma sätt där som här.
Satu bestämde tidigt att hon skulle prata finska med sina barn och det har lett till att Max, 11 och Elli, 3 enbart tilltalar varandra på finska. Det gör Satu lycklig eftersom hon själv jobbar som modersmålslärare och genom jobbet ger barn tillgång till sina rötter.
Max funderar över sitt ursprung:
– I generna är jag mer finsk än svensk (även Max farmor är finsk) så när vi är utomlands brukar jag säga att jag kommer från Sverige men är sverigefinne.
– Flera gånger i bastun på badhuset har folk sagt till mig att de hör att jag kommer från Finland, men då får jag förklara hur det ligger till.
– Fast de märker nog att du gillar sauna för du sitter ju högst upp på laven och kastar "löylyä" (vatten på stenarna), förklarar mamma.
Satu har behållit finska traditioner hemma. Varje valborg gör hon till exempel Sima (mjöd) och munkar (munkki).
– Vi bor i ett område där varje hus har minst en finländare i familjen, så jag brukar gå mellan husen och dela ut Sima och munkar till dem.
När det vankas julbord har de finska lådorna givna platser.
– Och i dag när vi kommer hem ska vi äta makkarakeitto (korvsoppa).
Satu gillar finsk design och samlar på Muminmuggar. Hon har skrapat ihop 120 stycken och Max suckar, han tycker att mammas intresse är lite överdrivet.
Max gick på Pikku Erkki (finsk förskola) när han var liten och efter det följde Sverigefinska skolan.
– Finskan försvinner väldigt snabbt i Sverige, säger Satu. Hur man än gör så tar majoritetsbefolkningens språk över så man får verkligen kämpa för att behålla språket.
Du har inte varit orolig för att barnen ska blanda ihop språken?
– Nej, aldrig. Visst smyger det in svenska ord ibland, men oftast där finska ord saknas.
Svenskans "träningsvärk" går till exempel inte att översätta och träningsvärk har Max ibland eftersom han brottas.
– Ibland vill jag retas med mamma och då drar jag svenska ord till finska, avslöjar Max.
Han lägger då till ett "i" bakom ett svenskt ord, till exempel "stoli" och "bordi".
Nu går Max på Internationella Engelska Skolan. Där är hälften av lektionerna på engelska och han säger att han till och med börjat tänka på engelska.
Finns skillnader mellan finnar och svenskar?
Satu:
– Jag får ofta hör att jag är finsk till sättet eftersom jag är bestämd av mig. Och jag vågar säga vad jag tycker, jag är van vid att vara ärlig.
Den tystlåtna finnen då, finns han?
– Det finns en föreställning om honom, men det har jag motbevisat för jag är aldrig tyst, ha ha!
Satu läste svenska i skolan i Finland som ung och upplyste då läraren om att det var onödigt.
– Vi elever kallade det för "tvångssvenska" och jag var så arg över att tvingas läsa det.
– Det kan jag ångra i dag.