Sylvester Schlegel spelade trummor i The Ark. Sedan några år har han en lågmäld men fin solokarriär i singer/songwriter-facket. Han gör låtar på svenska. Den som placerar honom i landskapet mellan Per Persson och Pugh Rogefeldt är inte ute och cyklar. Men, Sylvester Schlegel är helt sin egen, han gör något som jag vill kalla för bombastiska visor med episka texter som rymmer en uppfriskande svartsyn och stor portion romantik.
Nu ska han snart släppa sitt andra album, och är, enligt en intervju i Eskilstuna-Kuriren tidigare i veckan) ute på en liten turné för att testa låtarna på publik.
Med på turnén har Schlegel Eskilstunasonen Markus Mustonen som tills för ett par månader sedan var trummis i Kent.
Därav den extra laddningen som rådde i Biografbarens nedervåning. En liten exklusiv spelning med en av bygdens stora söner hör inte till vardagen.
De som "bara" kommit för att titta på Mustonen blev troligen glatt överraskade. Schlegel har en knippe riktigt trevliga låtar med texter som känns relevanta och/eller är roliga. Och det låter bra, bandet, som förutom Mustonen utgörs av Magnus Roos, bas och Andreas Stellan, keyboards, skapar ett dynamiskt sound som understundom växer från det avskalade och sköra till tung och pampig arenarock. Att få till det i en källare som byggts helt utan tanke på akustik kräver musiker som vet vad de håller på med.
Sylvester Schlegels kommande album har den förhoppningsfulla titeln "Det kommer gå, allting kommer bli bra". Att döma av spelningen i Eskilstuna behövs inte den besvärjelsen. Allt blev bra.