De bjöd på idel romanser av Robert Schumann interfolierat med texter ur Clara och Robert Schumanns dagböcker och brevväxling. Det är annat än dagens fattiga konversationer som med tiden försvinner ut i cyberspace
Kärleken spirade mellan de båda 1800-talsprofilerna, men det krävdes övertygelse av föräldrar för att deras romantiska saga skulle fulländas. Många av de odödliga romanser som Robert skrev – och flera av de pianostycken som Clara komponerade men som nu av förståeliga skäl inte programsatts – är på temat.
Det är modigt att sjunga 30-talet romanser ur sångcyklar som Myrten, Dichterliebe och Liederkreis inför en publik, som inte är speciellt inriktad på formen. De som kommer till musikaliska event som dessa på sörmländska slott och herresäten åker dit för att ta chansen att besöka de blåblodiga godsen, som annars är stängda för allmänheten.
Men på Ekensholm, i en akustik som är förvånansvärt bra, där värdparet Archibald och Walburga Douglas är generöst inbjudande och scenen ett tillfällighetsbygge som skulle få vilken ingenjör som helst att klia sig i huvudet av avund – där skapade konsertgivarna god stämning.
Apropå stämning var det svårt att få gitarrernas att hålla. Det enda störande var de ideliga men behövliga omstämningarna. Daniel Johansson och Samuel Edvardsson ersatte dock pianostämman föredömligt. Recitatören Oskar Thunberg bör får kvällens extrablomma för känslofullt tydliga textläsningar och översättningar.
Sångaren John Kinell då? Ja, en lyriskt klingande röst med vissa svagheter i de lägre partierna men överlag en god romanssångare. Det är en bedrift att göra så många sånger i ett svep och fullt förståeligt att inte orka med ett extranummer. Det kanske inte heller publiken hade gjort med tanke på programmets utformning – lite tråkigt med bara Robert Schumann från början till slut. Det förekom ju även annan musik i 1800-talets salongsevenemang.
Fast hade han sjungit Widmung en gång till hade jag inte protesterat.