Allt tyder väl på att det kanske blir Samir och Victor som vinner titeln i år liksom i fjol.
Om nu inte den nya gruppen Fo&o, som uppträder nu på söndag, kan hitta på och skrälla.
Nu hade väl visserligen inte Sean Banan det där klockrent idealiska vädret under söndagen. Å andra sidan borde han inte låta 2500 förväntansfulla barn, och danssugna mammor, vänta i lite drygt tio minuter.
De flesta såg ut som om att de kunde ursäkta det mesta från dragplåstrets sida. Under förutsättning att han körde de där favoritlåtarna från fornstora dagar, och körde på sitt sedvanliga tugg mellan låtarna.
Själv är jag lite mer oförsonlig i min syn på artister, som dyker upp sent och inte riktigt mäktar med att be om ursäkt för det.
Det spelar ingen roll om man heter Axl Rose eller Sean Banan; Dyker du upp sent, be om ursäkt.
Sean Banan verkade misstänka att det var en hel del Stockholmare som mötte honom i Parken Zoo i Eskilstuna.
‒Ni där, alla schimpanser som sitter därborta under tallarna och tjurar, är ni inte här för att skaka rumpa?!
Han fick ändå ganska många med sig på noterna och frågan är om de törs något annat när karln hotar med hembesök och bajs i brevlådor.
Och då talar vi inte om fekalier i fast, fin form utan, faktiskt, motsatsen.
Jag tror att jag vet vad Jörn Donner hade gett Sean Banan för slags betyg om han stått vid min sida den här eftermiddagen. Han hade pustat högt, dragit med handen över skallen ett par gånger - inte alls olik Marlon Brando i "Apocalypse now" - och slagit fast:
‒Det här du, det är bara tjit. Det är infantilt som fan, men likafullt bara tjit.
Lite motvilligt kan jag gå med på att koreografin är fin i "Gamers", men sedan är det för mycket drygt rollspel.