Ofta tänker jag tillbaka på den där korgen med gamla serietidningar som låg under våningssängen i sommarstugan. Den som jag vittjade när det regnade, var uttråkad eller inte kunde sova. Där låg Kalle Anka-tidningar, en massa Mad-tidningar och ett och annat seriealbum typ Asterix och Tintin. Men mest var det superhjältar som slogs och munhöggs i den där rektangulära spånkorgen. Visst gillade jag Stålmannen och Läderlappen, men bäst var tidningarna från Marvel Comics. Favoriterna var Spindelmannen och Hulken.
Nu, cirka 40 år senare, låter jag fortfarande superhjältarna hjälpa mig genom trist dötid. Fast nu i rörlig form i tv. Marvels universum har vuxit och knoppat av sig en hel drös med filmer och tv-serier. Som till exempel de om New York-baserade superhjältarna Jessica Jones (superstark antihjälte och privatdetektiv), Luke Cage (skottsäker och superstark med socialt patos), Daredevil (blind advokat med supersinnen) och Iron Fist, (stenrik kamsportsvirtuos som kan samla sin chi till sin knytnäve som då blir ett glödande massförstörelsevapen).
På senare år har Netflix producerat egna serier för var och en av dessa hjältar som har slagits mot lokala och internationella skurkar. Flera av dem har råkat ut för det ondskefulla ockulta nätverket "The Hand", och nu har de fyra slagit sig i hop för att än en gång slåss mot den fienden. Detta skildras i serien "The Defenders".
Jag borde ju älska den här serien. Men hittills har jag somnat en stund under varje avsnitt. Det är så långsamt och fienden är så vag, otydlig och obegriplig trots all sin ondska. Och det börjar verkligen gå inflation i alla Marvelhjältar. Hade det inte varit för att Sigourney Weaver spelar rollen som iskall ledare för "The Hand" hade jag nog inte fortsatt att titta.