För en som sett hur Seid Alis högerben ser ut är det förstås ett under att han ens kan röra på det. Springa är inte att tänka på.
‒Jag kan inte springa... det blir för hårda stötar... men jag kan gå.
Seid Ali tar av sig skorna och prövar rörligheten i fötterna, han kan vika högerfoten framåt precis som med vänsterfoten, så båda vristerna spänns, åt andra hållet går inte alls med högerfoten.
Seid Ali Husseini är född i Afghanistan och flydde med sin familj till Iran.
‒Pappa var polis och talibaner... du vet vilka talibanerna är... de dödar poliser.
Så familjen flydde och hamnade i Iran och här sattes man snabbt i arbete.
‒Även vi barn fick jobba. Iran tror inte på skola och utbildning. Speciellt inte för oss afghaner.
Seid föll så olyckligt att han föll med högerbenet ned i en kvarnliknande maskin på sitt jobb och var ytterst nära att förlora benet.
‒Läkarna menade att det bara fanns alternativet att amputera, men min mamma vädjade om att de skulle göra allt för att klara benet.
Han kavlar upp byxbenet och visar en hel karta med gamla stygn. Han visar också var det sitter metallskruvar och pekar på ett tunt, lätt förvridet vadben där man lyft in delar av lårbenet för att något så när behålla formen på vaden.
Han suckar lite tyst åt håligheter och gropar i benet och ruskar på huvudet åt hälsenan som också ser spänd och tunn ut.
En liten märklig följd med skadorna är att foten verkar ha stannat i växten, eller växer väldigt långsamt
‒Jag har egentligen storlek 43 i skor, men inte på högerfoten, här har jag 40.
Men olyckor och motgångar till trots så spritter det av livsglädje i hela Seid Alis lekamen. Han är glad åt att sommaren närmar sig eftersom vinterkylan ställer till en hel del värk i det skadade benet.
‒Ibland så illa att jag måste ta värktabletter.
Han är glad åt att snart fylla 17 och han är väldigt glad åt att han befinner sig i Sverige.
‒Det här måste vara världens bästa land. Min storebror säger Tyskland men jag säger Sverige.
Det tycker han oavsett om han får permanent uppehållstillstånd eller inte.
‒Jag får gifta mig annars med en svensk tjej, säger han med en axelryckning.
Han säger det halvt på skoj, halvt på allvar. Och det följs av ett närmast reflexmässigt "förstår du", som möjligen är till för att kolla av att han uttrycker sig begripligt, men som likaväl ger honom en kort tankepaus hur han ska yttra nästa mening.
Han har bara varit här i ett och ett halvt år och pratar än så länge inte så bra svenska att han kan godkänna det själv. Han pratar dari och arabiska och hoppas snart att han får grepp om både svenska och engelska.
Framtiden hoppas han just nu blir spikrak så han själv får en chans att bli lärare. Kanske i matematik, han har ganska lätt för matten.
Karriären som fotbollsspelare och gymnast gick om intet i och med olyckan.
‒Vi får se vad det blir, säger han med ett brett leende.
En som hoppas på mycket med deltagandet i årets ålopp är Seids lärare, Tarja Karjanmaa, på språkintroduktion på Rekarnegymnasiet.
‒Jag hoppas att vi får med alla eleverna, men är lite rädd för att av att årets ramadan kan inverka lite menligt på många av våra elever.
För Tarjas del handlar en medverkan i Åloppet om så mycket mer än "bara" en kul grej.
‒Det är en fantastisk chans för alla eleverna att få vara med och uppleva en sak som många av oss andra tar som självklar.
‒Den här gruppen med barn och ungdomar är så exkluderad så det gör ont inom en.