‒Jabooo! Tja maestro!
Sebastian ”Sheriffen” Larsson har minst sagt en egen stil. När vi pratar hymlar han inte med att han är sliten.
‒Det är tre av fem brödrostar. Tungt med morgonjobb och bakfylla efter firmafest i går, säger han.
Efter en praktikplats på radiostationen Bandit rock fick han jobb där i juni 2010 och är fortfarande kvar. Han trivs mycket bra med sitt jobb.
‒Det är väl för att jag är slö. Jag gillar inte fysiskt arbete. Sedan har jag väl, om jag får vara lite självgod, alltid haft en talang för att snacka och har gjort det på en massa hockey- och fotbollsmatcher sedan jag var 15 år.
När märkte du att du var bra på det?
‒Det vet jag inte om jag har märkt ännu. Men något rätt gör jag ju. Jag tror att hela grejen är att man måste vara ärlig, vara sig själv. Jag pratar inte så mycket om nyheter och sådant, utan jag försöker prata om mina egna tillkortakommanden och jag tror att folket som lyssnar hellre vill hör det.
Vad gör du under en sändning?
‒Det är jävligt diffust. Det kan vara allt från att jag tjuvringer till min granne, till att jag drar dåliga skämt. Mitt huvudsakliga mål är att få den som lyssnar att hicka till, flina lite och skratta varje gång jag drar upp mikrofonen. Jag vill att det ska vara oförutsägbart.
Han fortsätter:
‒Pratar jag med en kollega i radion ska det vara som om man pratar med en polare. Jag tycker inte att det ska vara ”Ja, nu går vi över till vår utsände Gnistan Olsson”. Men när du pratar live i radion varje dag så blir det ju så att det ibland slinker ut en groda, precis som det kan göra i ett vardagligt surr vid kaffemaskinen mellan två kollegor. Kruxet är bara att det är tusentals människor som hör det, istället för en.
Du har hamnat i blåsväder?
‒Ja, både en och tre gånger. Då målar tidningarna upp mig som en massmördare. Ibland har jag trott att jag ska förlora jobbet. Men när man sedan får be om ursäkt och förklara vad jag menar så förstår folk.
Du är speaker för en hel del lag. Vilket uppdrag är roligast?
‒Om jag får rangordna personligen så är det AIK hockey på plats ett, sedan kommer Eskilstuna United, Linden, Eskilstuna City, IFK Eskilstuna, Guifs damer och eventuellt något strögigg på någon innebandymatch. I den ordningen är det.
Har AFC kontaktat dig?
‒Nej, men jag skulle ändå behöva tacka nej eftersom jag har så mycket och känslan är att AFC spelar mest på veckodagar. Mitt vanliga jobb på Bandit rock blir lidande och det vill jag inte. Då blir chefen förbannad.
Men om det hade passat in i schemat – hade du tackat ja då?
– Om jag hade fått jävligt bra betalt.
Skiljer sig speakeruppdraget från radiojobbet?
‒Inte jättemycket. Jag försöker blanda bonnkomik med show. Och då spelar det ingen roll om det är 120 personer på IFK Eskilstuna eller 4 000 på Eskilstuna United. Jag har lärt mig mycket från radion. Om du inleder med att säga något konstigt kommer folk fortsätta att lyssna. Jag har själv varit på matcher och tänkt att ”fy fan vad tråkigt det måste vara att spela i det här laget och höra den här torra gubben varje match”. Varje match ska vara show. Jag gör det för spelarna och publiken.
Tränar du in vissa fraser?
‒Några saker har jag på lager. ”I dag nämner vi inga gula kort, med respekt för att vi kanske har några laktosallergiker här” och den typen av skämt. Men man får också känna av lite vad det är för typ av match. Att köra ”för att vinna i dagens lotteri måste du ha X, som blir barnförbjudet om du tar det gånger tre, på din lott” funkar ju bättre på en IFK-match än när jag är speaker för AIK hockey på Hovet.
Du verkar vara ganska uppskattad av publiken. Känner du det?
‒Jag vill inte vara som en förtidspensionär som läser upp bingoraden och det är klart att det kan sticka till hos vissa, men det mesta är positivt. Det som är roligast är responsen från spelarna. Jag träffar ofta lirarna i Linden ute på krogen. Nu menar jag inte att spelarna super dagen innan match, men under sommaren kanske. Och att höra att ”fan vad tråkigt det är att spela när inte du är där” värmer mitt hjärta.