Bland få ljusglimtar var Simons 19–28 i alla fall någonting för hemmasupportrarna att ta med sig hem.
Från högerkanten hoppade han in, sjönk mot marken men snärtade till med handleden så att bollen fick bågen av en lobb och gick över huvudet på annars lysande Aranäsmålvakten Tony Heeringson.
Ganska tekniskt avancerat va?
– Nja, jag har gjort det där sen jag var 10 år så jag är van.
Men det är bara kantspelare som kan sånt eller?
– Det är nog bara vi som ens försöker, ha ha.
Låg bakom tre raka
Aulén gjorde för övrigt tre raka mål en bit in i första halvlek då Eskil närmade sig från 2–7 till 5–7.
– Det gäller att sätta lägena och jag fick lite ytor just då. Det kunde lika gärna ha varit någon annan.
Men därefter brakade hemmaspelet ihop och Aranäs hann upp till 18–10 i halvtid.
God spridning
Så långt hade Alexander Borgstedt gjort sju mål. Men problemet för Eskil var att avsluten i övrigt var väl spridda och tio Aranässpelare hade nätat.
– Utan tvekan det bästa laget vi mött i serien. Alla var storväxta och många kunde skjuta. Det hjälpte inte att försöka plocka bort en eller två, säger Simon.
Andra halvlek var bara att spela av, Kungsbackalagets seger var bergsäker.
Hur ser du på er insats, Simon?
– Vi spelade inte alls som vi gjort i matcherna innan. Vi hade för lågt bolltempo, slängde bort massor av passningar och tittade bara i sidled och satsade för sällan mot mål.
Åkerman tvekade
Bäst personifierades det denna gång av vänsterhänte talangen Rickard Åkerman.
Ett sånt vapen får inte ha skottfrossa i 55 av 60 minuter.
Han fintade och fintade skott men avlossade nästan aldrig.
– Den här gången handlade det om rädsla. Rickard förstod att det kunde smälla om han stack in näsan och då passade han i stället. Där har han mycket att lära, säger Eskiltränaren Christian Andersson.
Fast många fler än Åkerman hade det jobbigt.
Å andra sidan var det inget snack om att Eskil mötte ett väldigt vasst lag.
26–38
Handboll Allsvenskan
Eskil–Aranäs
Stefan Alhag
stefan.alhag@ekuriren.se