AlltsĂ„, jag har inget emot dagens dikt. TvĂ€rtom. MĂ„nga av mina bĂ€sta vĂ€nner Ă€r diktare - höll jag sĂ„nĂ€r som pĂ„ att skriva. Nej, sĂ„ Ă€r det vĂ€l inte precis. Ăven om en del av dem ljuger riktigt bra.
Men dikter har jag haft i öronen sedan dag ett. Morfar var till exempel fullstÀndigt ostoppbar nÀr han vevade i gÄng sina memorerade favoriter. "En fattig munk frÄn Skara", Gustaf Frödings gamla paradverk om femton verser pÄ det gamla trevliga versmÄttet knittel, var snudd pÄ obligatorisk sÄ snart fler Àn tre av slÀktens medlemmar befann sig i samma rum. Hans döttrar blev ungefÀr likadana och reciterar fortfarande, runt och över 85-strecket, dikter om de kommer Ät.
Dessutom gick jag pĂ„ gymnasiet pĂ„ den tiden dĂ„ svensklĂ€rarna fortfarande var av den sort som utan förvarning stĂ€mde upp i "Heidenröslein" av Goethe mitt under lektionstid. Eller drĂ€mde i med âĂber allen Gipfelnâ av samma kille. Samt gav oss kalla kĂ„rar med hjĂ€lp av StagneliusÂŽ "Till förruttnelsen". Kanske nynnas förresten "Sah ein Knab' ein Röslein stehn" fortfarande inom ramen för vĂ„ra utbildningsanstalter, vad vet vĂ€l jag?
Hur som helst tycker jag, precis som alla andra kulturtanter, att det Àr helt underbart att bilmekanikerna i Kista lÀgger ned arbetet varje dag klockan tolv och skruvar upp volymen för att lyssna till Dagens dikt i P1.
Programmet Àr en institution i public service alltsedan den 1 februari 1937 och det gör det till radions Àldsta. En folkbildargÀrning som heter duga.
Nu i veckan flyttade diktlÀsningen för första gÄngen ut ur radiohuset för att möta sina lyssnare i verkligheten. Och det var nÄnstans dÀr jag mulnade till.
Inte för att de sÀnder live. Och definitivt inte för att en av upplÀsningarna gjordes frÄn Eskilstuna. Vilket var svÄrt att missa eftersom vi hÀr pÄ redaktionen bombarderats med mejl och telefonsamtal i frÄgan under de tvÄ senaste veckorna. Sveriges radio ville ha lokaltidningens uppmÀrksamhet och framförallt gratisreklam inför diktlÀsandet pÄ Energimyndigheten i stan.
Inget fel i det, vÄr uppgift Àr att upplysa vÄra lÀsare om sÄnt som kan tÀnkas vara av allmÀnintresse. Dagens dikt frÄn Eskilstuna kan utan vidare sorteras in under den kategorin.
Nej, det som fick mig att efter sju-Ätta mejl surna till var nÀr jag Àntligen lÀste hela meddelandet Ànda ner till avsÀndaren. Det kom inte alls frÄn Sveriges Radio utan frÄn en PR-byrÄ. En hipp sak som public service anlitat för att fÄ största möjliga utdelning i lokalpressen. Gratis.
Public service anvÀnder alltsÄ mina intvingade licenspengar till att betala en PR-byrÄ för att tjata sig till sÄ mycket gratis produktplacering som möjligt i en lokalpress som i dessa dagar knappast flyter omkring i mjölk och honung.
Varför inte sÀtta in en betald annons i stÀllet? Skulle det inte kÀnnas bÀttre att gynna den lokala demokratin - det Àr ju trots allt den som lokalpressen utgör en del av fundamentet till - Àn att skicka pengarna till en hipp byrÄ i Stockholm?
Och mÄste verkligen allt - frÄn stjÀrnor pÄ slott till kÀrlekskranka prÀster och barnradion - hajpas och sÀljas in sÄ förbannat? Var inte tanken med hela public service att fÄ till ett alternativ till kommersialiserade medier?
Skiner inte 80-Ă„riga Dagens dikt av egen kraft?