Vet inte om ni tÀnkt pÄ det men Àr det inte pÄfallande mÄnga mÀn i medelÄldern som har alldeles för smÄ och tajta skjortor pÄ sig nuförtiden? Vid minsta rörelse riskerar tyget att spricka och knapparna flyga ivÀg som projektiler. Jag hör sjÀlv till den hÀr gruppen och Àr plÄgsamt medveten om att det kanske inte Àr skjortan som krympt i tvÀtten utan den vÀxande isterbuken som fÄtt lite för mycket nÀring under en alltför lÄng tid. I dessa stunder av klarsynthet fÄr jag för mig att jag mÄste ta mig tillbaka till gymmet. Det stillasittande livet hÄller inte lÀngre.
I likhet med vÀldigt mÄnga andra ser jag det nya Äret som det perfekta avstampet för vÀgen mot ett hÀlsosammare liv, med mÄlet att magens omkrets ska minska, om Àn bara med nÄgra futtiga millimeter. Problemet Àr bara att sÄ hÀr har jag agerat i flera Är. Ett upprepningsmönster som hittills inte gett nÄgra bestÄende positiva resultat.
Jag köper gymkort i början av Äret, trÀnar nÄgra gÄnger i veckan, sen slutar jag nÄgon gÄng i slutet av mars. NÀr dagsljuset vinner över mörkret under den tidiga vÄren och de ÄtervÀndande fÄglarna förnöjer livet med sin sÄng, dÄ vÀxer min motvilja att styra stegen mot den svettiga motionslokalen och till slut ger jag upp. Visst blir det en och annan promenad men nÄgon kompensation för den uteblivna trÀningen handlar det inte om. SÄ stÄr jag dÀr resten av Äret med en kropp stadd i förfall. Och det enda som i perioder fÄr min BMI-kurva att gÄ Ät rÀtt hÄll Àr tillfÀlliga utbrott av magsjuka. I Är Àr ambitionen att vara kvar pÄ gymmet april ut. à terstÄr att se om skjortorna passar bÀttre sen.