Det är som att Leif Jacobsson ständigt har en fot i den fjärde dimensionen – tiden. Han kan flytta sig framåt och bakåt i den var han än befinner sig. Inte så att han grottar ner sig det förflutna, nej, han verkar högst nutidsorienterad. Men historien finns alltid där.
Direkt när jag presenterar mig blir hans släktforskarintresse tydligt. Vi pratar om Hotell Malmköping och Leif säger "gamla konvalescenshemmet". Vi träffas i Malmköpings bygdegård och Leif berättar att det förut var länsmangården i Malma rusthåll.
Här låg krigsakademien. Den märkliga tomma grusplanen mitt i Malmköping är Malma hed. Här hade soldaterna övningar.
– Det spelar ingen roll vart du kommer någonstans, skrapar du lite på ytan finns historien där, säger Leif.
Genast bli omgivningen mer intressant, när de historiska glasögonen åker på. Faktum är att man inte ens behöver titta särskilt långt bak i tiden. Sedan framgången med boken och nu filmen "Hundraåringen" tar Malmköping emot busslaster som guidas i Allans fotspår – av Leif Jacobsson förstås. Folk åker till Malmköping för att titta på ålderdomshem och busstation.
Men i sin senaste bok "Tillbakablick" tittar Leif längre bak i tiden och gör nedslag kring olika företeelser som formade människornas vardag förr. Vad hade de att förhålla sig till?
– Jag tecknar en bit av Sveriges historia från sörmländsk horisont och samlar det som finns av minnen. En del säger "det är för sent". Men det är aldrig för sent.
I boken finns kapitel om gatubelysning, telefonen, grammofonen och andra nymodigheter som gjorde sitt intåg och skrämde folk, precis som ny teknik är jobbigt för en del även i dag.
– I dag kanske man inte förstår varför det är som det är. En del händelser lever kvar in i vår tid. Det jag lärt mig är att man inte ska döma dåtidens folk och deras tro och föreställningar med dagens mall. Jag beundrar människorna – hur klarade de sig? De hade det fasiken tufft, men de hade närheten till varandra också, säger Leif.