Det gifta paret Pia (Jannicke Serneberg) och Ragnar Wallén (Stefan Lalander) bor i glesbygden. Ragnar är riksdagsledamot, och utskottssammanträdena hopar sig. För att slippa pendla tar man in på hotell Vasa. Fru Pia hänger på, med förhoppningen om att hinna shoppa se teater och blåsa liv i en vardagsgrå relation.
Vad hon inte vet är att Ragnar planerar att smita från mötena för att vänsterprassla med en sekreterare på departementet. Han tvingar sin ängslige assistent att rodda med detaljerna.
Det är premisserna för farsen "Hotelliggaren" av Ray Cooney som Scenknuten spelar på Eskilstuna Teaters lilla scen de närmaste lördagarna.
För regin står Rebecka Melin och på scenen står några av Scenknutens skådespelarveteraner, och en scenografi med sammanlagt åtta dörrar.
Dessa öppnas och stängs i ett rasande tempo, och som alltid när det handlar om farser så är tajmingen oerhört viktig för att det ska bli roligt.
En annan viktig ingrediens i underhållning av den här typen är kroppsspråket. Thomas Rudenäs spelar den lätt bortkomna assistenten Georg med både fin tajming och ett kroppsspråk som drar med publiken i en riktig skrattfest. Han ramlar, fastnar, tappar saker, stammar, slår i från sig och får snilleblixtar samtidigt som han lämnar utrymme för sina medaktörer.
Dörrarna öppnas och stängs i precis rätt ögonblick, och Robert Johanssons dumsmarta kypare och Tom Forsbergs auktoritära hotelldirektör ställer frågorna som driver historien vidare mot ett invecklat klimax. Publiken har jättekul.
Men - det finns ett stort men här - det är svårt att oförbehållsamt hylla en föreställning som bygger på en förlegad pjäs. De stereotypa karaktärerna bidrar förvisso till igenkänning och skratt, men i flera scener känns tankegodset väldigt unket. Det går inte att se något roligt i de delar av "Hotelliggaren" som bygger på en fördomsfull attityd till homosexuella och till kvinnors sexualitet.
Det är synd, för den här ensemblen har verkligen kapacitet att spela fars som det slår gnistor om.